så lägger jag mig
i skymningssvanens vingar

tystnaden
är rosen
lagd på mitt bröst

följer skymningssvanens
purpurandning

så

seglar jag nu
in i tystnad

höstgryning
lindar purpursjalar

 runt halsar
sträckta till färd

 
säg
vem vore
berget

utan vingar
kan ske min gravbård

så   lyfter
färdande

 andning
över axlar bärandes ok

 
färds
ande

målar penseldrag
mjuka

i ansiktsovaler rörda av guld

 
ansikten

spegeloblater

smälter i kärlekens mötesögon

diamantens seendeskärpa

stiger fram ur koleldar

det är tomt   att inte säga
älskade i sant möte

så är   inte
livets mening

 med rosens taggar sömmas
ett mönster 

så   är

tystnaden
mitt följe