I framgångsdimman

tror alla att jag är

blind,

utan ögon,

utan känsla.

När de själva

egentligen är blinda.

När de ser mig,

ser de aldrig mig

i relation till sig själva.

När de ser mig,

ser de mig ej

med vakna ögon,

vakna för verkligheten,

de själva aldrig såg.

Den verklighet som tjänade mig bra,

men förkastade dem.

Hur tjänar deras verklighet dem?

De som tror,

att de hade,

det som jag har?