Såg en pundarmamma på lekplatsen i förmiddags. Vet inte vad det är men jag kan inte sluta titta på narkomaner. De är helt förtrollande. Det är något med hela uppenbarelsen av en trasig människa som jag inte kan värja mig mot. Jag söker nog efter förklaringar som passar in i min världsbild. En Förståelse. Men jag vill bara titta titta titta. På det fåriga livlösa ansiktet. På den undersätsiga flackande blicken, på den knäande gången. På väskor attiraljer och kroppshållning. Hur tänker de? Vad gör de på morgonen? Borstar de tänderna? Hur finner de mening med sitt liv? Vad driver dem att hålla på och bryta ner sig själva? Kanske är det just det sistnämnda som är själva poängen. Jag är själv osäker på vad som driver mig framåt i livet. Jag berusar mig också. Bryter ner mig själv. Det är ju en avgrund vi har inom oss alla. Ibland vill man skada sig själv. Det är otroligt svårt att förklara för ett barn. Jag förstår det inte själv. Bara att det finns där. Kanske söker jag i narkomanerna en förklaring.

Albin verkade inte bry sig. Han är väl för liten än. Minns att jag alltid hånglodde redan som liten om jag fick syn på en berusad människa. Kanske kan Albin hantera det bättre. Undrar isåfall hur det går till?

Sen träffade vi en tjej som kände igen mig. Det var något bekant med hennes ögon, men jag hade aldrig hälsat hon inte kastat sig över mig. Hon drog en barnvagn. Svart kappa och rakt blont hår med en spretig och söt liten lugg. Blå intresserade ögon. Jag blev lite smickrad. Vi pratade ett tag och kom fram till att vi växt upp i samma förort och gått på samma skola från 1an till 6an. De hade precis flyttat hit, och när vi skiljdes åt var det med orden "vi kanske ses", och med en känsla av att något bra hade hänt. När vi cyklade hem tänkte jag på ifall det hände ofta att folk kände igen mig. Men att jag inte känner igen dem. Mitt minne och kanske framförallt mitt ansiktsminne verkar vara uselt, och risken är nog att jag uppfattas som noncharlant. Inget kunde ju vara mera fel.