Jag hälsade på mitt minne idag.

Jag vet att min bitterhet bor där,
inlåst bakom tunga järnbeslagna ekportar.

Och bara jag har nyckeln till porten.

Han får ingen mat,
inget vatten eller ljus.

Jag försöker bara att svälta ihjäl det fula svinet.

Jag går sällan ner där i källaren och kollar numera.

Men de gånger jag gör detta,
hoppas jag bara på att jag hittar det ruttnande liket.

Men han lyckas av någon anledning
alltid att överleva.

De gånger då jag kommer på besök,
kan jag höra honom lång väg,
skrika ut sin smärta,
liggandes där i smutsen.

Nästa gång tar jag med mig en pistol.