precis när diset suddar ut ängarnas konturer

Dagningen häver sig upp längs horisonten,

skimrar till i kylan

snuddar vid vår hud och berör

Så bärs gryningen

långt ovanför trädens kronor

Grenklykorna tycks rufsa om vindens hår

och hennes ord rinner fram likt en hymn

Alldeles intill faller deras löv,

singlar ned mot färgglada mattor

Ord av älskog rinner längs deras anleten

Morgonen minns rodnande vad natten bar

björktrasten sjunger

och närvaron träder hennes ljus över bäcken

Stängeln vajar till i vinden

närmare nu än igår

Dagg i droppar blänker längs fruktens insida

båda är spröda och glänsande av iver

när de smakar morgonluften

Raderna,

lyckliga fyller de gryningens mun

stämmer sin skatt

i morgonens mynning

© Birgitta Wäppling, 30 oktober 2016