Förlåt Mig, för jag gjorde dig illa.

Blev insvept i det igen. För hårda slag över mitt bröst.
I takt släckte jag min brinnande törst och tappade min inre röst.
Jag antar att löven alltid gulnar när det är höst.

Förlåt Mig, jag vet att det är illa.

För en beroendegen är inte hela ens DNA, även fast den kan ta tag i hela ens jag på bara en dag. Jo jag vet att det är illa, jo jag vet att det är illa.
För somliga sår vill inte läka och somliga skulder vill man inte räkna.

Förlåt Mig, och älska mig för det lilla.

För självförakt kan få en vacker kraft att tappa makt.
Fattigare och flitigare kommer jag min färd fortgå.
För trots snedsteg tänker jag inte landa i dess fotspår.

Aldrig igen min vän,
För om någon förtjänar det bästa nu,
Så är det faktiskt Du.