Medan Amerikanarna
pissar i sin egen soppskål av demokrati,
sitter jag på tåget till Stockholm och undrar
vad läkaren egentligen sa till mig igår,
när han stansade bort cellförändringen.

”Det tar ca 3 veckor innan vi får svar,
och sen får vi se!”

Först tänkte jag bara kort,
att jag inte behöver människor i livet som gör mig illa,
för det löser ju livet ändå på ett utmärkt sett.

Och att jag på några sekunder,
fick ett annat märkligt perspektiv på döden,
jag inte haft tidigare.

Ett något lugnare perspektiv,
när jag förstod att jag kanske närmade mig,
lite snabbare än vad jag hade räknat med.

Och i natt när jag vaknade upp,
tänkte jag att,
om nu cancern skall ta mig på sikt,
så måste jag ju ganska snart hinna till Vietnam,
och åka Transsibiriska järnvägen,
när jag har kraft kvar.

Innan likbilen hämtar mig.