Förlåt, så skulle jag vilja säga åt allt det sorgliga
och vitsiga.

Hur en vits kan bli en sorg.

Att jag stannade hemma idag för lite hemtamt
hemliv och vilade lugnt och tryggt i mina
rum med kulturlampa och den tid kairos
som så gärna vill förkovra sig och bilda sig.

Till viss del bryta med kronos, att det som har varit
inte behöver ha något inflytande över mig.

Eftersom minnen inte måste störa.

Varje ögonblick har så mycket att erbjuda, att det
vore synd att mista det gjutna och osynliga i våra
upplevelser mellan mig och dig.

Om jag är en egoist så förlåt mig då.

För att jag inte alltid har fått vara egoistisk.
Annat än när jag tar mig friheterna att ta vara
på mig själv. För den som kan ta hand om sig
själv kan också ta hand om andra.

En pascha är jag inte alltid.

När jag bara vill arbeta med det som är min
behörighet. Att jag inte vill krocka på vägarna
eller känna mig trängd av någon som skäller.

Förlåt mig samhället för att jag läser så mycket, att jag
f n inte jobbar heltid att jag ändå inte tillhör sjukstugan.
Hela jag är väl en ursäkt för att jag också kan älska,
men också vara neutral och avvisa med ett nej.

Mer än en ursäkt kan man väl inte be om.

Förlåt mig, min drömman, för att vi sov med
varandra just...

när vi behagade bli av med strumporna.

En sak till, att jag har bastat med två karlar,
mixad bastu förekommer på bestämda tider
i Tyskland. Man får bara inte glömma badrocken.

Hur ser ni på det? Jag menar att kvinnor och män
bastar ihop...

Inte för att jag tycker att det gör något.
(Förutom att jag sprang ut ur ångbastun.)












Förlåt mig för mitt öde
min slump