Tre ynglingar i åldrarna 19-21 befaras ha försvunnit under en utflykt i trakterna kring Hinseälven. Vad som bekräftats vara pojkarnas kanot har återfunnits i sådant skick att polisen misstänker brott. Tillsammans med organisationen Missing People har man upprättat skallgång i området. Polisen är mycket förtegen, men medger att sökandet hittills varit utan resultat. Nu till ekonominyheterna.

Tung andhämtning. Kvistar som bryts. Neongula västar skymtar bland träden. Ekande rop: Freedriik! Peeteer! Joohaan! Andedräkten står som rökkvastar ur munnarna denna tidiga oktobermorgon.
- Fan, det är lite läskigt. Man vet inte riktigt vad man kan stöta på. Kanoten var ju helt jävla mosad.
- Mm, precis. Såg du de blodiga handavtrycken? Brutalt. Man undrar ju vad de kan ha råkat ut för.
- Har du varit med på nåt sånt här förut?
- Nja, jag var med på ett sök i fjol. En vilsen pensionär. Det här är ju nåt helt annat.
Sökgruppledaren ett tiotal meter framför dem gör plötsligt halt och ser ut att lyssna uppmärksamt. Han säger några korta fraser in i sitt headset och vänder sig därefter mot gruppen med ena armen i luften.
- Lystring! Hundförargruppen i täten har gjort ett fynd. En jacka som med största sannolikhet tillhör en av grabbarna. Den är sönderriven och blodig. Det var allt jag hörde innan samtalet bröts. Täckningen är dålig.
- Värre blir det. Vi brukar plocka blåbär här omkring och mobilen kan man lika gärna lämna hemma. Tre kilometer längre in kommer vi ligga i total radioskugga.
- Helt avskurna från omvärlden alltså.
- Passa på och njut, vetja.

- Ska vi verkligen fortsätta? Polismannen betraktar bekymrat den söndertrasade, blodiga jackan som spårhunden funnit halvt nedgrävd under en gran. Borde vi åtminstone inte skicka hem Missing people och invänta förstärkning?
- Varje huvud och varje minut räknas, det vet du ju!
- Jojo, men femtio civilister som ränner runt i skogarna och så en galen psykopat på det.
- Det vet vi ju inte.
- Nej, men vi anar, eller hur? Han har varit på rymmen i 48 timmar och senast nån såg honom var vid macken i Ryd. Det är bara en mil härifrån. Och att han är begiven på knivar det vet vi ju sen gammalt. Kanoten, jackan, blodet. Det stämmer lite för bra, tycker ni inte det? Det är ju inte för inte som han brukade kallas Campingmördaren.
Polismannen skakar uppgivet på huvudet.
- Jag gillar inte det här. Vi borde spela med öppna kort.
- Hörru, chilla lite! Kollegan dunkar honom vänskapligt på axeln. Vi vill ju inte orsaka panik bland civilisterna, eller hur? Du ska se, vi hittar dem…
Han avbryter sig själv och ser frågande på de andra. Deras ansiktsuttryck bekräftar att de hört samma sak som han. Ett skrik. Ett skrik i ren och skär dödsångest.

Hon fattar inte. Vadå för ung? Hennes kille har varit borta i två dagar och hon får inte vara med i skallgången för att hon inte fyllt arton. Så jävla ofett! Hon kurar ihop sig i soffhörnet och slår hans nummer en gång till. Direkt till röstbrevlådan. Får höra hans röst i alla fall. Rastlöst rotar hon runt bland tidningarna på Freddes röriga skrivbord. Att bara sitta här och vänta! Bläddrar igenom ett fullklottrat kollegieblock. Blicken fastnar på: NÄRBILD PÅ DEN SÖNDERSLAGNA KANOTEN. BLODIGA HANDAVTRYCK. Det tar ett tag innan hon fattar att det är ett manus hon läser. Ett manus med titeln ”Saknade” som handlar om tre killar som gått vilse i skogen och blir jagade av en psykopat. Hon får upp mobilen och slår 11414.
- De är inte försvunna! De spelar in en film.
Personen i andra änden lovar att föra det vidare. Just nu har man ingen kontakt med sökgruppen, men de ska skicka upp någon i skogen så fort det bara går. Hon ber dem skynda sig.

Det tar bara några sekunder att ta in bilden. Lägerplatsen med de raserade tälten. Den utbrunna elden. Mannen med rånarluva som hotar en av pojkarna med den största kniv han någonsin sett. Polismannen tar ett djupt andetag och skjuter. Och skjuter. Och skjuter.
En kvart senare kommer budet. De tre pojkarna var aldrig saknade. Men nu är en av dem död.