Vad vore vi fjuppiga mänskor

om inte djuren fanns

inga dragdjur förr 

eller uppmuntran

och kärlek som en

självklarhet varje dag

och tålamod med oss

vare sig de bor med oss

eller en bit ifrån

De förlitar sig på oss

så helt totalt

särskilt om de växt upp

med mänskor omkring sig

känner en obeskrivlig

tacksamhet över att

de bara existerar

Bugar för alla kramar

jag får när jag lyfter upp

min burmakatt och han

trycker sig emot mitt huvud

Och att de inte tröttnar

på mig alls bara vill

ha mer kärlek varje dag

Ett givande och tagande

som inte riktigt går

att beskriva med ord