Skygghet är snart mitt enda sällskap.
Skygghet i alla dess skepnader.
Folkskygghet.
Kärleksskygghet.
Endast en galen tyst enstöring är jag,
som börjar tvivla på min egen vishet.

Jag skådar hellre min ensamhet i vitögat,
än ser ett dåligt förhållande.
De stunder då lusten härskar.
De stunder är inte värda ett fullskaligt krig.

Är mina krav allt för högt ställda?
Har jag måhända missuppfattat
kärlekens mening och mål?
Tror jag i min blindhet att
kärlek är något vackert?

Kan kärlek lära mig att kasta
både ångest och tvivel?
För knappast kan väl ett älskande hjärta,
komma att rädda mig ifrån mitt eviga sökande.

Måhända kan det älskande hjärtat tysta skriket
till viskningar, men ej aldrig tysta allt till stumhet.
För jag skrämmer ändå allt som oftast hjärtan på flykt.
Endast genom att spela mig själv.

De gånger jag inte mäktar med falskspelen.
Tar jag till min brutala flykt.
Tillbaka till min skygga men trygga värld.
Bakom min nät av tankar.

Jag har svårt att se hur hjärtat mitt,
skall sälla sig till parens skara.
Efter alla hugg, alla slag.
Misstänksamhet genom svidande lärdom,
dör inte så lätt.

Men jag vet ju att kärlek,
och två hjärtans längtan till varandra.
Är nog så saligt vackrast.
Även detta vet jag genom stunder av lärdom.

Och visst är jag beredd att ett högt pris betala,
för att se mitt hjärta lyckligt.
Men hjärtan vill ej ha det jag har att erbjuda.
Likväl så, då jag ej sörjer för det.

Jag blir nog ändock ett lidande,
att leva tillsammans med.
För jag tvivlar på om tvåsamheten och dess krav,
är stöpa för mig att leva i.
För jag är nog vigd till ensamhet.