När du inte ser mig ens då insidan är utåt, när du inte besvarar mina rop utan bara fortsätter vara den där avlägsna egenmäktiga otillgängliga hemlighetsfulla.
När mitt hjärta hänger på utsidan, ropar, dunkar, slår i evigt universum utan hörsel.
När hudens mjuka andetag blir insidans ram och ytan är bara kött, rensat på stolthet och fåfänga.
När du ger mig en blick utan syn när du låter ditt öga vandra över nervernas spända
strängar men inte ser något som får den att fästa.
När jag tystnar och stänger och blir så osynlig som jag är.