Förståelse och sorg
Hej.

Jag är en mycket bekymrad tjej som känner att jag behöver skriva av mig lite. Jag skriver inte de här för att få sympati utan för att öka uppmärksamheten till ett alvarligt problem i samhället, i alla fall som jag tycker. Och samtidigt få skriva av mig lite.

Jag lider av ångest och av depression. Jag äter medicin mot de och har gjort de i ett par år. Jag har haft flera upp och ner gångar men just nu känner jag att jag bara sjunker. Jag har börjat må så pass dåligt att jag inte riktigt klarar av att leva längre. Jag vill fortfarande leva samtidigt som jag absolut inte vill leva. Detta skapar stora konflikter i mitt huvud och jag har väldigt svårt att orka göra någonting på grund av detta. Jag vet att de bara låter som en ursäkt men tänk dig själv om du ska släpa, till exempel, ett stort piano upp för flera trappor och de finns ingen hiss eller så är den ur funktion och enda sättet att få upp den är via trapporna. Efteråt är de väldigt svårt att göra något annat. De är samma sak trots att många inte tror att det är så.

Jag har nyligen sjunkit så pass lågt att jag har börjat skada mig själv. Jag gjorde de i början också, när allt de här med ångest och depression bröt ut. Jag vet egentligen inte varför jag gör de, kanske är det för att straffa mig själv, kanske är det för att jag ska känna mig själv levande eller så är det kanske för att få uppmärksamhet, jag vet inte. Är de så att jag gör det för uppmärksamhet så är de jag och betyder inte att andra gör det för att få uppmärksamhet. Oavsett anledning så är de dumt, jag vet, men jag gör de ändå. Jag kämpar vidare och jag vet att enda anledningen till att jag lever idag är för att jag är rädd för att dö.

Jag vet att allt det här låter dåligt och de är det. Jag är sjuk, men jag är inte ensam. Det finns många ute i världen som är sjuka men eftersom de inte syns så blir de behandlade annorlunda. Jag har vid ett par tillfällen fått höra att jag ska tänka glada tankar, göra sådant som jag blir glad av och helt enkelt ta mig samman och göra något.
Så nu tänker jag fråga, skulle du be en person som förlorat ena benet att bara bita ihop och följa med ut? Eller skulle du be någon med cancer att bara sluta ha cancer? Det är just sådana saker som jag och mina likar kan få höra, att få höra sådana saker känns inte roligt. De gör det hela mycket jobbigt och de kan lätt förvärra det hela. För mig så har det blivit värre när jag hört att jag bara ska sluta vara deprimerad. Det ger mig mer skuldkänslor för att jag mår dåligt och då blir jag ännu mer deprimerad.

Med den här texten menar jag såklart inte att alla som lider av depression, ångest eller en annan mental sjukdom känner på samma sätt. Och jag säger inte heller att alla som inte är sjuk inte förstår och antar att mentala sjukdomar är ett val, men tyvärr säger min erfarenhet att många är oförstående.

Jag hoppas att ni som läser det här kan få lite mer förståelse för de människor som lever med mentala sjukdomar och att du som är sjuk kan känna att du inte är ensam.

Mentala sjukdomar är inte ett val det är en sjukdom och bör behandlas därefter.