Det finns en stark drivkraft av energifyllt sug i kroppen som bara vill ut i form av ett uttryck. Det hade inte spelat någon roll ifall det var ett musikaliskt gallskrik, en religiös euphori eller en längre Tolstoy-text men det måste ut. Jag går runt om dagarna och jobbar med något jag känner mig distanserad från, nutidsmarxister får säga vad de vill men just jag känner mig inte som ett offer, det är okej att just jag jobbar, men nu måste någonting ut. Det är lyckligt, melankoliskt och rå-strålande, rymligt fartfyllt och oroväckande på en och samma gång. Som världens bästa låt, som en upprymd text om någonting man upplevt och insett som på något vis lyckas klara sig undan att bli larvig för alla andra som läser den. Som att klara sig från att självkritiskt granska texten några timmar senare och förstå alla dess brister och sedan vända sig inåt för att strunta i allt och fortsätta precis som innan och tänka att nu får jag ägna mig åt något annat, typ kolla sport på TV:n fast det inte finns någonting alls där att hämta. Men Vvvvvaaart finns det någonting att hämta då? I att supa sig full exakt lagom mycket så att förståndet precis möter hämningarna, i att fundera kring jobbiga saker för att det är viktigt fast ingen egentligen bryr sig och man skulle gynnas tusen gånger mer av att bara bry sig om sig själv och följa alla förväntningar, att komma på att det bara är falskt och att jag aldrig skulle kunna fejka att vara som någon annan eftersom jag blivit såhär för att kunna bortförklara och komplettera allt annat som det inte nåddes upp till. Vill egentligen bara hångla till långsamma Pearl Jam låtar.