Vi låg vakna inatt igen. Svettig hud som klistrar sig mot varandra. Tramadolen höll mig vaken och illamående men omtöcknaden är tillfredsställande att falla tillbaka på. Dimman håller mig kvar i det där mellanmjölkstadiet som jag ständigt tycker mig fattas mellan alla dalar och toppar. Dalar och toppar... Ja, liknöjdhet kan agera snuttefilt i kontrast till sargade lår eller söndersmilade kinder. Man kan få träningsvärk i dem om man låtsas för länge.

Han kliade mig på ryggen hela natten. Fastän jag inte älskar honom. Fastän jag bara inte vill vara ensam. Fastän jag tror att han vet det. Han höll sina fingrar upptagna över mina ryggkotor och skulderblad.  Jag rös. Men endast på grund av att omtöcknaden tycks lämna en kliande känsla över min hud. Endast för att det där ljumma ruset gör all närhet till något viktigare än vad det egentligen är.

Vi låg vakna inatt igen. Då och då reser jag mig upp för att hasa mig till toaletten, knäskålarna är ömma av vikten mot klinkersgolv. Jag kräks tills jag är nöjd - fyller bongen, bubblar och går och lägger mig igen. Aldrig har jag varit så dåsig och vaken samtidigt. Aldrig har jag varit så sömnig men inte behövt sova. Bara tänka. Känna. Rysningar och svetten. Vrida, vända, sucka i sängen som varken har ben eller madrass. Narig hud och nariga fingrar flätas. Platonisk om man vill. Barnet som söker föräldrar i alla.

Katterna kraffsar försiktigt på dörren när de vill in - så som man avvaktande och sakta föste upp dörren till mammas sovrum som barn. Mamma jag har drömt konstigt. Jag har mardrömmar hela tiden. Men mamma är inte längre tillgänglig. Nu när jag numer är en tonårig med stolthet och tämligen elakartade anknytningsmönster så får någon annan vagga mig. Kanske måste jag låtsas vara kär. Kanske måste jag säga att jag inte är där för drogerna utan för dina grönmelerade ögon. Dina ögonfransar. Tatueringen på handleden, din far som somnar sittandes i vardagsrummet utanför varje kväll, väl medveten om vår ålderskillnad och verksamhet.

Vi låg vakna inatt igen. Ibland slumrar jag till på riktigt - när jag vaknar ligger du inlidad runt mig med munnen öppen. En orm som förbereder sig för att kväva sitt byte. Djupa in- och utandningar. Det luktar svavel. Jag vill tända eld på lägenheten. Du har inte rätt till mig. Jag är inte din. Jag är bara där för det du har.

Då och då knackar det på fönstret. Du snarkar till och häver dig upp för att öppna. Smala gestalter kikar in. De vill ha det som jag har men de vill också ha mig. De kallar sig dina vänner men jag vet vad de är. De är likadana. Där för något annat. Ibland böjer de sig in genom öppningen och kikar på mig när jag ligger där. De tror att jag inte vet. Min första snoopy bh. Kanske blommiga trosor, kanske helt naken. Jag bryr mig inte. De är vuxna män - jag är växtvärk. Jag kunde inte i min vildaste fantasi snurra mitt huvud runt deras intentioner. För mig var de bara ännu en pappa. En pappa som, sällan men kontinuerligt, gör sig synlig för att sedan backa och göra sig oåtkomlig igen. Aldrig skulle de. Eller? 

Vi låg vakna inatt igen. Klockan tickar inte ens. Den är lika håglös som vi. Och skolan väntar imorgon, den väntar alltid, den är alltid där. Något att greppa tag i om verkligheten runt om snurrar för fort. Lärare som oroar sig men inte gör något. Men sen ska jag tillbaka igen. Hem till honom - le när han öppnar dörren. Säga att jag har saknat honom. En medveten lögnare, sådär slug, men åtminstone söt. Sexiga försök. Fjorton vårar. Smacka strawberry lyspyl så som man trodde att man skulle göra, när man ännu inte upplevt vad erotiken egentliken är och kan vara. Få ett krokigt flin tillbaka, händer som letar i fickor efter tändare. Pillerkartor och sedan omtöcknad igen. Vi låg vakna inatt.