Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Bidrag till antologi 2016, "Brev" Foto: Georg Langrath


Fotografiet

 

Älskade barn!

Sitter och tittar på fotografiet av dig. Du ser så allvarlig ut. Kanske tänker du på din pappa, han som bara försvann en dag. Som flyttade utan att någon hade förvarnat dig, inte ens han. Du letade i alla rum.
- Var är pappa? Din bror svarade:
- Han har flyttat. Det knep i magen.
- Pappor flyttar inte, sa du.

Du förstår inte hur det ska bli, men jag kan berätta. Du är rätt ofta ensam, det blev så tyst i huset. Man säger att du är duktig och snäll. När du slår dig så det blöder gråter du inte. Vad du känner håller du inom dig.

Riktigt ensam är du inte. Mormor bor hos er för att hon är sjuk och fattig. Hon är snäll. När du går till affären åt henne får du tjugofem öre. Mest leker du för dig själv, ofta med den svarta dockan. Hon lyssnar när du sjunger.

I din egen värld blommar fantasin och du läser och skriver redan. Du skriver till pappa, den där sången: "Pappa kom hem, för jag längtar efter dig."
När din bror läser brevet säger han att "Det där kan du inte skicka, då blir pappa ledsen."
Du tycker han borde bli glad, men brevet blir liggande.

Din mamma arbetar, din bror går i skolan inne i staden. Där börjar du också till hösten, ett år för tidigt.

Under skolåren blir världen större. Du dansar balett, sjunger i jazzband, lyssnar på musik flera timmar på kvällarna.
Mamma dunkar i väggen en natt när du sjunger med för högt i Ella Fitzgeralds sånger.

Pappa och du träffas, och er kontakt är den viktigaste i världen.
Ni reser tillsammans.
Han lär dig att smyga tyst i skogen så att ni kan få syn på djuren.
Minns du när han en gång dödade en orm? Du fick känna på skinnet, hur lent det var. Pappa lade den varma ormen kring din hals, och sen gick ni mamma till mötes. Som hon skrek! Ni fnissade åt skojet. Du kommer aldrig att vara rädd för ormar.

Lilla fina du, allt blir så bra. Du får utbildning, arbete och en mysig familj. Men visst får du kämpa. För livet växlar mellan mörkt och ljust som dygnet och förändras som årstiderna.

Din pappa skrev till mig en gång: ”Mitt liv var inte så svårt, att det inte också kunde vara lätt som en fågel. Och jag var ofta så oförberedd, att det träffade mig som blixten. Och jag levde vidare, rikare.”
Just så blir det för dig.

Och du klarar det, jag lovar.

Kram
Din vän för alltid. M.

PS. Om jag ändå kunde skicka det här brevet till dig som tröst! Men nu är vi tillsammans. Barnet i mig finns ju alltid kvar. DS.

 




Prosa av Madeleine Ågren (Maduska)
Läst 558 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2016-12-12 16:04



Bookmark and Share


  Nitram P
En skildring som griper tag i mig...
2016-12-13

    Sefarge VIP
Så värmande
Med förlösande
Insikt skrivet!
:)
2016-12-12

    ej medlem längre
Detta var ett fint brev.
2016-12-12

  Eva Langrath VIP
Grips av din text som så ömsint riktar sig till barnet inom.
2016-12-12

  Gunnar Hilén VIP
Den relation som håller till döden. På nåt sätt.
2016-12-12
  > Nästa text
< Föregående

Madeleine Ågren (Maduska)