Bidrag till antologi 2016, "Brev"
Foto: Georg Langrath
Fotografiet
Älskade barn! Sitter och tittar på fotografiet av dig. Du ser så allvarlig ut. Kanske tänker du på din pappa, han som bara försvann en dag. Som flyttade utan att någon hade förvarnat dig, inte ens han. Du letade i alla rum. Du förstår inte hur det ska bli, men jag kan berätta. Du är rätt ofta ensam, det blev så tyst i huset. Man säger att du är duktig och snäll. När du slår dig så det blöder gråter du inte. Vad du känner håller du inom dig. Riktigt ensam är du inte. Mormor bor hos er för att hon är sjuk och fattig. Hon är snäll. När du går till affären åt henne får du tjugofem öre. Mest leker du för dig själv, ofta med den svarta dockan. Hon lyssnar när du sjunger. I din egen värld blommar fantasin och du läser och skriver redan. Du skriver till pappa, den där sången: "Pappa kom hem, för jag längtar efter dig." Din mamma arbetar, din bror går i skolan inne i staden. Där börjar du också till hösten, ett år för tidigt. Under skolåren blir världen större. Du dansar balett, sjunger i jazzband, lyssnar på musik flera timmar på kvällarna. Pappa och du träffas, och er kontakt är den viktigaste i världen. Lilla fina du, allt blir så bra. Du får utbildning, arbete och en mysig familj. Men visst får du kämpa. För livet växlar mellan mörkt och ljust som dygnet och förändras som årstiderna. Din pappa skrev till mig en gång: ”Mitt liv var inte så svårt, att det inte också kunde vara lätt som en fågel. Och jag var ofta så oförberedd, att det träffade mig som blixten. Och jag levde vidare, rikare.” Och du klarar det, jag lovar. Kram PS. Om jag ändå kunde skicka det här brevet till dig som tröst! Men nu är vi tillsammans. Barnet i mig finns ju alltid kvar. DS.
Prosa
av
Madeleine Ågren (Maduska)
Läst 558 gånger och applåderad av 13 personer Publicerad 2016-12-12 16:04
|
Nästa text
Föregående Madeleine Ågren (Maduska) |