Som förstenad satt du
hopkrupen vid min dörr.
Vit, med stängt ansikte.

Återigen satt du där.
- Vill du inte komma in?
- Nej, sitter bra.
Snabbt, ängsligt.

Nästa gång skrek du rakt ut,
då tog jag dig bara med.

Du var förföjd,
de var efter dig, viskade du.

Du talade med kort blank röst.

- Kom inte med nån psykolog,
aldrig med en sån.
Din ensamhet ville du ha utan inblandning.
Det drog ihop sig, sa du snett lende.
Nåt var på gång,
det kände du i luften.
Nätterna fyllda av oro.
Inbillningssjuk, sa man hemma.

Du reste dig alltid lika plötsligt
och gick.
Några gånger kom du, sen inte mer

Ett meddelande i mitt postfack.