Luften dallrade.
36 grader varmt i skuggan.
Och det var värre i solen där vi gick, olidligt hett.
Ingen skugga så långt ögat nådde.

Utmattad vände jag mig om mot maken för att säga något.
Men jag kom av mig och började skratta, för solkrämen bubblade i pannan på honom av hettan.

Vi hade traskat där länge nu, i stekande, skoningslös sol. Gått och gått.
Två gånger hade vi stött på den ungerska gränsen.
Vi var vilse i Slovakien på jakt efter Moderna Museet i Bratislava, Danubiana.

På turistinformationen i huvudstaden hade vi fått svävande upplysningar om vägen.
- Ta bussen och gå av när ni närmar er. Det finns skyltar.

Hur det skulle se ut när vi närmade oss var högst osäkert.
Därför frågade vi busschauffören när vi gick på. Kunde han hjälpa oss och säga till när vi skulle gå av?

- Ni ska gå av här, sa han vid slutstationen.

Men där fanns ingen väg till något museum.
Och inga skyltar. Inte en människa. Inte ens en by. Öde.

Vi började gå på känn.
Vi mötte en cyklist som pekade ut vägen.
Efter en lång vandring nådde vi den första ungerska gränsen. Där fick vi vända.

Vattnet började ta slut i våra flaskor. Vi flämtade och hade huvudvärk.
Vi gick åt ett annat håll. Då nådde vi den andra ungerska gränsen.

*

Jag har bleka minnen av att vi på något sätt, via en tom grusväg mellan brunbrända fält, till slut nådde en restaurang,
Som en oas i en öken. Där var det glam och stoj.
Ett födelsedagsfirande gick av stapeln vid borden bredvid.

Och där drack vi den största och godaste öl vi någonsin har druckit.
Vi satt i skuggan och serverades underbar Gulasch.

En vit påfågel som hörde till huset spände ut sina fjädrar för oss.

Ja ... vi kom ju aldrig till Danubiana.
Cyklisten hade pekat åt helt motsatt håll mot vad vi skulle ha gått.
Och busschauffören skulle ha släppt av oss någon hållplats innan.

Men det är ett fantastiskt museum. På en ö i Donau.