Det var en gång en liten pojke som levde i ett vackert land nära södra havet. Han hade det tryggt och bra med sin familj och kände sig lycklig. På somrarna lekte han med kompisar i skogen och på fälten, på hösten plockade de frukt och på vintern lekte de i snön. På våren brukade de samla blommor till sina mammor och mostrar. Det var goda tider då och han kunde minnas 12 goda år.

Sedan kom sämre tider. Vuxna människor på bergen omkring började hamna i blodiga konflikter och pojkens föräldrar bestämde för att föra barnen till säkrare omgivningar, till ett helt annat land långt därifrån, nära norra havet. Pojken var lite rädd och lite nyfiken på samma gång. Han hade stort förtroende för sina föräldrar och han följde med till det nya landet utan att protestera.

Vad föräldrarna glömde att berätta för pojken var att i det nya landet talade man ett annat språk, lekte andra lekar och odlade annan frukt. I det nya landet gjorde pojken allt han kunde för att smälta in, men det var svårt för honom. Han kände sig annorlunda och han kände att han inte passade in. Han var inte längre bäst i klassen. Han gick i skolan men hade svårt att hänga med och började skolka. På ryggen bar han alltid sin ryggsäck.

Efter pojkens familj kom många fler familjer att flytta till det nya landet och han visste att det var svårt så han hjälpte många. Alla bar med sin många olika föremål, några var tunga, andra lätta, några var nyttiga, andra inte, några var vackra och några var fulla. Han hjälpte dem bära och lasta av. Som tack fick han alltid något av föremålen. Med åren samlade han i sin ryggsäck så många föremål att hans ryggsäck blev tung att bära. Det var inte bara tungt, det lät ifrån den också, ibland som krossat glas, ibland som metallskrot, ibland som plågade djur, och ibland som sång från hemtrakter. Ibland var det även svårt att skilja de olika ljuden ifrån varandra och han vågade inte längre ta ner sin ryggsäck eller öppna den. Han gick med den på dagen och han sov med den på ryggen. Av alla läten var det svårt att sova. Många av dem han hjälpte hade redan gått vidare, så han hade inga fler att hjälpa. Han hade hunnit bli tre gånger så gammal. Han kände sig ensam och rädd.

I samma hus där han bodde levde även en gammal gumma som hade alltid ett tänt ljus i fönster och som han kunde se röra sig med långsamma steg. Han funderade ibland på att ringa på hos henne och höra hur hon hade det. En dag när hans smärta kändes som ett tung mörk moln över hans huvud ringde han på. Den gamla damen öppnade för honom och släppte honom in. Hon såg hans smärta. De talade länge och hon frågade om hans ryggsäck. Då vågade han öppna och visa alla de olika föremålen. Den gamla damen lyssnade tålmodigt och intresserad. Hon berättade för honom att hon hade ett rum med hyllor som han kunde hyra för en liten peng. Då kunde han lägga allt fint på hyllorna.

Pojken tog det här rummet. Det tog lite tid att hitta rätt plats åt alla saker, som nu till antal var tusentals. Men allt fick sin plats till slut. I rummet fanns det ett stort fönster och i den tände han ett ljus. Mitt på rummet fanns det ett bord. Han satte sig varje dag vid bordet och började skriva berättelser, en för varje föremål. Det blev tusentals fina berättelser. För första gången på många år kände han sig hemma igen.