En morgon vid femtiden.

Kanske framåt sex.

När jag skulle ut för att hämta GP:en i brevlådan.

I min morgonrock

Så stod där en clown med vassa tänder.

Och han hade något vasst vapen i händerna.

I skogsbryningen.

Och han sade till mig;

”Gå in tyst och hämta din plånbok,
och nycklarna till bilarna”

Och ringer du polisen,
eller väcker någon går det riktigt illa!”

Jag spelade med.

Och bad att i tysthet hämta mina glasögon.

För att finna det han sökte efter.

Han följde mig hela vägen in.

Och jag var inombords.

En totalt riktig förbannad,
finnjävel från skyttegravarna.

Men jag spelade med.

Inför fegheten.

När jag visste vad jag är kapabel till.

Tänkte på.

Min imaginära tiger.

Tatuerad på min rygg.

Och lade upp min stridsstrategi.

Och ville bara ta honom direkt.

Bara mosa honom rakt igenom väggen.

Men jag spelade med.

Och var tyst.

Och jag funderade faktiskt på brottsbalken.

Och på hur jag skulle hävda nödvärn,
och i sämsta fall nödvärnsexess.

Enligt 24 kap. 6 §.

När jag satte mig ner i sängen för att hämta mina glasögon.

Men jag letade inte efter några glasögon.

För jag visste precis var jag hade mitt basebollträ.

Och i samma veva som jag fick tag i mitt basebollträ.

Och slängde jag av mig min morgonrock.

Blottade jag min sargade och tatuerade kropp.

En mycket erfaren kropp.

Och en mycket härdad sådan.

Och en kropp som tillhör.

En mycket stryktålig Finnjävel!

Så jag sade att:

”du borde nog springa nu,
för annars går det illa som du sade”

"du har nog gått in i helt fel hus,
och träffat helt fel människa."

Men idioten.

Gjorde utfallet med kniven.

Och hann jag lätt undan.

Så jag slog sönder hans ena knäskål.

Och han stöp direkt.

Och kniven fladdrade ut i rododeronbusken.

Igenom det öppna fönstret.

Och när ambulansen kom.

Hävdade han bara olycka.

Att han bara slant.

Och jag hade kastat ut mitt basebollträ i skogen.

Och jag visste ingenting.

Inte han heller.

Givetvis.

För jag vet hur det funkar.

När Polisen kommer.