en onsdag i december

dansar vita rektanglar av ljus över mitt vardagsrumstak

melankoliska fioler strömmar ur högtalarna

som om de vore ett eko av

vemodet som klamrar sig fast i höger förmak

vi ligger bredvid varandra

min kind brinner mot din

hjärtat brinner också

påtänt av framtidsdrömmar och vin

du drar sakta din hand över mina strumpbyxor

och rör vid

det svarta som har smugit sig in i min anatomi

med ditt öra mot min bröstkorg försöker du räkna ut

hur många gånger mitt hjärta slår per minut

och det är, som det alltid har varit

samma historia, om

och om igen

precis som förut

.

jag skulle kunna förklara hur jag föddes ur någon annans cynism

eller hur förminskningen av mig själv var någon annans bedrift

helst skulle jag vilja säga att jag nog aldrig har varit så förälskad i ett leende

som jag är i ditt

men någon sa en gång att allt det jag säger är allmängiltigt

 så jag håller mig till mitt.