Min vän tankarna sökte dig...

Jag minns att du en gång sa att jag är modig... Jag tror aldrig någon sagt så till mig förut...
Det var vackert sagt, omtänksamt, ödmjukt, rent av hedrande.
Men dessvärre Andrelina, bär jag inget mod, jag är bara orädd och vårdslös med mig själv.
Jag är bara mitt egna verktyg inför ett självrannsakande ändamål.
Du hyllade min ställning för dom svaga, mitt ord för dom svarslösa...
Såg du inte ärren?
Såg du inte den smärtande samhörigheten?
Jag har aldrig behövt sänka mig till någons nivå... För jag har aldrig lämnat bottenvåningen.
Egoism?
Så är jag själv en av dom svaga, en av dom svarslösa som kväver sin egna röst i ansatsen till sitt försvarstal.
Det är inte svårt att ha livet som insats, när insatsen inte anses något värd.
Så kanske är mina ord ... just ord i egen sak... I begrundan mitt egna självförsvar...
Kanske levereras min handling just för att dölja ärren...
I allt av djupgående humana andragande framgick då aldrig min ensamhet?
Den sociala ensamvargen... skrämd till reträtt av sin egna ensamhet.
Du sa en gång att jag är modig...
Min vän, du skulle se mig nu...