Nog för att det var andra tider.
Kanske sa jag honung åt nån bögig Nalle Puh
som käkat anabola och
som satt kniven i nån jävel
fast tvärtom,
men ungefär.

God jul, ta vänster där skylten säger höger.

Nog för hur vi skrev brev
om än höll käft sinsemellan.
Och jag förstod väl saken som den
att du skrivit ett brev
i kärlek
och blev erkänd i ett semiuniversum.
Det är inte det att min missunnsamhet
har slukat mig alldeles.
Nog ser jag hur du glänser.

Detta är bara ett brev från en amatör.

Men jag förstår att vår grej som jag såg den,
att brevskriva,
likt så ledsamt många unikum dig och mig emellan ,
aldrig var någonting alls.
Du fick allt att verka unikt;
där vi lät pennor i tysthet tala.

Eller åtminstone var jag nog naiv nog
att tro dem som speciella saker.
Alla saker.
Vilka de aldrig kan ha varit.
Mina brev var din övningslek.

Och det är just därför som jag gråter av att se dig så underbart lycklig.

Behåll lyckan, brevkompis.

Håll ångestfanan högt, nu när jag ger upp.
Lusten finns i den totala olustigheten.
Jag hatar när du drar vapen, älskade vapendragare.