Det är här,
innan det första skrapandet,
av blyerts mot ett tomt pappersark.
Mellan sammanvävda fingrar
och sår mot sår.

Det är i tomrummet mellan meningar
och i tystnaden som uppstår,
efter nattens ungdom har tappat gnistan.

I dunklet som sakta brer ut sig i de mellanrum,
dit gatlyktorna inte når.

Det är här jag lever.

Min röst är den diskanta sången.
Den är stålet som sjunger,
likt en darrande viskning,
långt efter att tågen lämnat perrongen.

Jag trycker mig girigt mot dina ojämna andetag
och smeker dina tinningar med tunna fingrar.
Jag lägger mig bredvid dig och vi stirrar i taket,
räknar skuggorna som dansar likt rovdjur,
i rummets ensamma hörn.

Jag är din medkämpe.
Jag är din enda vän.
Jag är den som motar bort sömnen
och fyller din ekande bröstkorg
med det vackraste, pulserande mörkret.

Jag ger dig mitt allt,
mina smärtsammaste tankar,
mina svåraste minnen,
allt som får dig att känna.
Bara, för att kunna känna,
att jag finns här,
inom dig, bredvid dig
och jag tänker aldrig släppa taget.