Du okända unga kvinna!
Du okända unga kvinna
Du satt där på tunnelbanans säte med en stor ryggsäck brevid dig.
Och några välfyllda plastkassar på sätet framför dig.
Som om du knölat ner ditt liv där i.
Du log vemodigt mot din stora vita pudel som satt framför dig mellan dina fötter.
Den tittade uppmärksamt på dig. Han lade sin nos mot din hand
och jag tittade på dig.
Du rättade till dina hörlurar och såg framåt med en nästan tom blick.
Så plötsligt glimmade de till i ditt öga och en tår letade sig fram.
Tårarna fylldes stilla på för att åter leta sig fram över din kind.
Och där satt jag och önskade att jag kunde göra något för dig.
Ville så gärna lägga en hand på din och säga något.
Fråga vad din sorg berodde på.
Erbjuda dig en näsduk eller ett lyssnande öra.
Men så kände jag att de kan jag ju inte göra.
Jag har ju inte ens en näsduk att erbjuda.
Men ett öra har jag och en axel att gråta mot.
Men jag ville ju inte tränga mig på.
Ångrar så att jag inte gjorde det.
Du okända unga kvinna hur är de fatt?