Jag hackar lök och repar grönkål för att läka min själ,
att arbeta med människor tär.

Att arbeta med människor och för,
det är vad själen gör.

Att arbeta med människor som förgör,
det är vad som arbetsglädjen förstör.

Jag skivar rotselleri för att torka mina tårar.
Jag river rödbetor för att färga tårarna röda.
Jag har inte för vana att kalla andra dårar.
Att tvätta bort förtal, är det möjligt, är det värt all möda.

Jag slängar i svamparna mellan allt det andra utan att dela.
Jag slänger i svamparna (för att) hela.

Paprikan är gul.
Han skulle säkert kallat den ful.

Squashen är grön.
Jag kallar den skön.

I köket sprider sig doften av mat.
Det svider av gammal gråt från i morse i svullna ögonlock…I’ll deal with them later…or not.
I soffan, min katt, full av kärlek sprider hon ut sin lekamen, lat.
Hade Camilla levt, hade hon sagt: You’re full of love, and fuck the fucking fuckers and the haters…baby your hot…

Jag hade fokuserat på något annat och återvunnit min värdighet.
Att hantera skitsnack med äran i behåll är en sällsynt färdighet.

Fast jag kan konstatera att måltiden blev synnerligen god.
Jag beslutar mig härmed för att repa mod.

Ler…
Jag ska äta lite mer…