Bland alla dockor
fann hennes nyfikna händer
en enda
som inte bar tyll eller spets,
en som inte hade
elfenbenshy
och som ingen flicka trådde som sin

Den saknade kläder
och kroppen var blanksliten,
ögonen fanns inte,
fötterna skramlade

Liksom av lycka
över att någon till sist
hade sett den
kom den att stiga
in i hennes sinn
där den började tala
med ekande stämma:

Min själ tillhör jorden
och namnet är Döden
Nog måste du tro
att jag verkligen finns
ty om inte du gör det
så skall du bli varse
att liv utan död
blott till ångest kan leda

Förutan ett slut ingen vila kan ges,
bara sömn mäktar utsudda
lyckor som sorger
Det skulle helt enkelt bli alltför mycket
och det
skulle säkert du märka

Hon nickade, satte så
dockan tillbaka
i klara vitrinen
lagom före
den stundande timmen i
anatomi.



20/1 2017