I en annan värld bränner hon sig på tangenterna och leker med främlingen på andra sidan skärmen.
Som ett slags tvångsbeteende trycker hon försiktigt på uppdateringsknappen var femte sekund så att hon kan få läsa hans fina ord som så mjukt lägger sig i det där speciella stället hon har bäddat i själen.
Så att hon kan gräva fram dom när hon behöver le mitt i sorgen, när hon fryser och behöver värme.
När hon är vilse och behöver hans ord.
Och när hon vill föreställa hans stämma säga att hon är så fin.

Det är som en flytväst att veta att det finns någon som värderar hennes ord.
Dom som ibland känns så meningslösa, dom betyder något för honom och han tar i dom, känner på dom, smakar på dom och hittar alltid ett svar.
När orden blir fel och allt är huller om buller så förstår han fortfarande.

Han får min kamp med mig att kännas möjlig.
Jag tror hela tiden att jag inte kan bli något annat än det jag är, att det är slut för mig nu, att jag får stå ut med att vara någon som jag egentligen inte vill vara.
Men om jag vill vara någon som är fin i hans ögon och han säger att jag är det så måste det betyda att jag är en bit på väg åt rätt håll.
Och när jag skriver med ett språk som han förstår. Och som är främmande för mig med andra så kan jag inte låta bli att känna mig lite nöjd. Och lite mallig, och rätt så rejält omtyckt av en främling.