Lördag klockan 04.13
Vi sitter på torget och tuggar senor
Det blåser snålt som silver, sandslotten faller nog på stranden och
vi går på droger
tror vi

Staden är utan skuggor nu
I rummen sover barnen och båtmännen med banklån
De skruvar upp förhoppningarna som man skruvar upp urverk
Men vi har sprungit för fort
lämnat stan i crescendo
För vi såg fallet, plötsligt och i vitögat och insåg att det inte är direkt. Det förmultnar inifrån hos den som glömmer sin uppgift

Som maskhål i tegelstenarna vi bygger våra fort med
Urlakade jordar som inte bär
När svärmar av pockande tankar går i land och sticker fanan i drömmen, den som beväpnat sig med reklam och religion
De kommer till sans först när de skövlat och bränt allt som vågat och valt
Som bekänt färg inför instinkten
Ignorerat den mänskliga halveringstiden
Ser det sista hoppet tränga sig fram som envist ogräs i den spruckna asfalten
Hur många år har vi dragit detta tunga ok på våra brännmärkta axlar utan att förstå att det inte finns?
Jag säger det; vi blåser liv även i de tommaste av gator och celler och kinder när vi låter det vara
Låter det komma
Låter kroppen vara naken, dansa som en lätt fjäder rakt igenom propagandan
Propagandan om alltings förgänglighet,
låt dig inte luras
Skrid stark till verket