I november kom en pojke på 8 år
till en klass på träningsskolan.

Hans mamma flydde ensam till
Sverige med sina två söner. Söker
asyl och hoppas att få stanna.

Pojken har inget språk, bara gälla
ljud. Han smakar på allt och beter
sig som en 6 mån baby som lär sig
om livet. Kryper på golvet och
kör med bilar som en 3-åring.
När det blir rast springer han ifrån
assistenterna och är nu 8 år i sitt
beteende.

Habiliteringen har gjort en utredning
och har bedömt honom som autistisk
samt ADHD. Får medicin.

Jag har pratat med mamman som
berättat om en svår graviditet och
mycket bråk inom familjen.
Pojkens utveckling var normal och
han var tidigt blöjfri. Pojken uppförde
sig inte och fick inte följa med pappan
och storebror utan var hemma med
mamman.

Situationen och hemförhållandena
blev ohållbara och mamman bröt
med familjen och tog sig till Sverige.

Första gången jag mötte honom slogs
jag av hans vackra intelligenta spjuver
aktiga ögon. Han kollade och så rev han
eller bet sönder saker han kom åt.

Jag tyckte han uppförde sig som att han
varit instängd och avskild från mänsklig
kontakt. Jag började sjunga barnvisor och
han lyssnade och blev lugn.

Jag möter honom i korridoren, hälsar och
säger hans namn. Gjorde klassrums
observationer förra veckan och han var
orolig och assistenterna gick på helspänn.

I gymnastiksalen drog jag honom efter
golvet och snurrade runt med honom
och det njöt han av.

Idag efter lunch sågs vi igen och han trilskades
och ville inte gå ut på rast. Jag satte mig bredvid
honom och tog ögonkontakt, pratade och plötsligt
böjer han ner sitt huvud och kysser min hand.
Han tar smycket jag har runt halsen och tittar
förundrat. Assistenten är rädd att han ska dra
sönder men han släpper och tittar mig i ögonen
innan han reser sig och följer med assistenten ut
på rast.

Hur många barn har fått diagnoser men kanske
istället bär på TRAUMAN?

Han lyste upp min dag, visade respekt och kärlek!