Rymden skriver hål
skriver oändlig stund
dit vi inte kan.

Vägen och krönet
gruset rullar i skogen.

Kärlekens fågel
sjunger där den tystnat i gren.

Skriver luft,
skriver långt skriver bort,
och aldrig till slutet.

Fönstret i vinterns skärva,
dammet av vägen,
stormhatten är i gräs.

Stråkarnas ben
äter dagens hopp
timmen mörknar i tid.

När det svarta lade sitt sista löv
då syntes tidens flinga.

Ljusare än vitt,
becket brast i ljusets volfram.

Rymden skriver hål
skriver oändligt,
skrev dit vi inte såg.

Känns åter
i någon grytt.