Varför saknar jag en del av mig själv? Jag tror det har att göra med sveket av den lilla flickan, den unga tjejen och bristen på ett så kallat ”normalt” liv i vardagen.

Allt blev spegelytor kring henne, ett plåtskrin, fönsterbleck och tv:ns sprakande skärm. Den ansatta kroppen var överallt och ständigt efter. Dags att överleva, bestämde hjärnan och förklarade gång på gång att i sinom tid skulle det vara hennes tur att stå i full blom och att föraktet då skulle byta form till kärlek. Tålamod, flickan min, tålamod.

Jag vet inte säkert hur, men någonstans på vägen försvagades hjärnans röst, oro och lätt panikartade signaler drog över hjärtat och hon blev likgiltig till slut. Ett nytt svek på sätt och vis, av och från mig själv.

Det finns inget längre att vänta på. Bit nr 9, den sista, hade aldrig tänkt komma till mig. Som skogsrået lever jag med en urgröpt hålighet i ryggen.