För sanningen är
Att alla människor jag låter mig älska
Blir till snaror runt min hals
Och
När de försvinner
Kvävs jag
Förstörs jag

Det är en lögn nu.
Ingen betyder något längre
Finns inget att skada längre.

Fyra år. Jag plågades. Av mig
Av allt jag tänkte, det jag kände.

Byggde murar. Skapade skal
Blev stum. Instängd.
De kallade mig mystisk.
En enigma.
Livet i mina ögon
Var mörkt.

17 år. Vändes ut-och-in

i 5 år därpå - dödlig olycka
Odödlig lycka
Och ALLT därimellan

BIPOLÄR sa dom
Ville inte lyssna
Blev psykotisk
Blod på asfalten
Blod i badrummet
Blod på mina cigaretter

Ambulansen va snäll
Polisen var dum

BIPOLÄR sa dom.
Jag lyssnade nu

Ta dethär sa dom.
Jag tog det.

Blev psykotisk- ändå
Vatten i badkaret
Vatten i badrummet
Vatten i hela lägenheten

Vaknar. Minns ingenting.

Ta mer sa dom.
Tog mer.

Blev bättre. Med tiden. Och nu.

Mitt skratt studsar mot septembers måne
När jag talar om alla som skadat mig
För jag är frisk nu.

Gråter inte mer
Känner inget längre
Fungerar som folk

Det är friskt. Säger dom till mig.
När jag säger att jag aldrig förr
Känt mig så långt bort från migsjälv

Inget skär i mig
Jag skär inte i mig

Sanningen är att jag mår bra.

Men jag har aldrig förr
Känt mig så långt bort från migsjälv.

Lögnen är att jag är lycklig.