Mareldens blå ljusblixtar skimrar i vattnet om sommaren vid nattens bad. Norrskenets gröna sken flammar i himlen om vintern. Du min älskade skimrar alltid som trollsländans vingar en dimhöljd morgon vid skogens tjärn bland kaveldun och flytblad.

 När solens första strålar letar sig igenom skogens gröna bladverk och speglar sig i tjärnens mörka vatten är det som dina strålar värmer min mörka själ. Varhelst jag går känner jag din närhet i allt det sublimt vackra.

I tystnaden förnimmer jag din stämma.
I fågelns sång känner jag dig kalla.
I bladens susning hör jag dig ömt viska.
Mina tankar formas av dina ord.

Den luft jag andas kan ha gått genom dina lungor. De källor som släcker min törst har även släckt din. De vägar jag går har korsats av dina fotspår. Jag är en del av dig.

Din kärlek låser upp min källare och släpper ut mina gastar som fruktansvärt vrålar i natten. Varför fruktar du, frågar du mig när jag beträder vattnet. Varför gråter du, frågar du när jag inte finner dig i graven.

Ja varför, varför öppnar jag inte min dörr när du står där tålmodigt väntande? Jag är varken varm eller kall, utan ljum. Stumt drar jag mig undan, inåt i mig själv och där i mitt innersta finner jag dig.