Jag kisade mot solen, och drog ned mösskärmen ytterligare en bit över solglasögonen. Sanden låg vit, en palm böjde sin krona ner mot det grönblå vattnet, och vågorna slog lojt mot strandlinjen. Konstigt nog hördes inga ljud, utan det enda jag kunde förnimma var ett lågt svirrande läte inne i huvudet, förmodligen bara ett trötthetssymptom.
Det var varmt och jag svettades. En svettpärla kittlades, när den rann sin väg ner för halsen och ner i klyftan mellan brösten.
Vi var inte många på stranden, bara jag och ett tiotal andra, några föräldrar och barn som stod uppställda åt samma håll, i en rad precis som de där barnen von Trapp i Sound of Music, den där filmen jag älskade som liten. Det såg ut precis som om de lyssnade på något, litet lustigt som en liten parad av konformitet. Med ett undantag ändå.
En rultig 3-åring med ljust änglahår nästan ned till midjan, som stod vänd åt andra hållet, och verkade speja ut mot havet samtidigt som hon sakta vinkade fram och åter med en tom mjölkförpackning.

Den yttersta delen av mina fötter stack upp ur sanden, och jag rörde dem sakta. Såg sanden rinna mellan tårna, skrattade till, tyckte det var svårt att avgöra om det var sand eller vätska. Ett ljud trängde sig på, och jag vred huvudet åt det hållet. Ett antal röda bussar körde omkring i rondellen framför hotellet, precis som om det var uppbrott på gång och människor sprang runt mellan bussarna och såg ut att ha väldigt bråttom. Jag kände mig plötsligt lite rädd, något verkade ha hänt, och alla såg ut att snabbt vilja ta sig någon annanstans. Jag såg ut över havet. Men allt var lugnt. Vågorna rörde sig sakta in mot stranden.

Så jag sprang över sandstranden, precis i gränsen mellan det torra och det blöta. Fötterna grävde sig ned och sprätte sand långt upp på ryggen medan jag sprang fortare och fortare upp mot vändplanen framför hotellet. Luften verkade vibrera av den hetsiga stämningen, ingen verkade bry sig om varandra utan man trängdes för att komma med, slängde in stora väskor i bussarna och klättrade tjattrande på och över varandra för att komma in och få plats. Några skrek, andra mumlade osammanhängande på något språk jag inte förstod, medan andra grät. Bussarna var alla röda, gnisslade och hade två våningar.
Min puls dunkade igång när jag insåg att jag var hopplöst försenad, och aldrig skulle hinna med någon buss. När jag äntligen kom fram  rusade jag bara planlöst omkring på vändplanen utan att riktigt veta vad jag skulle göra.

Asfalten var varm, och jag lyfte upp foten. En kletig tuggummiliknande massa hängde i långa trådar under fotsulan, och jag försökte gnugga den ren vid gräsmattan. Jag drog foten fram och åter och åstadkom ett mindre dammoln, och tänkte lite förnöjt att det fungerade bättre med sand och grus, men avbröts abrupt i mina funderingar av att någon ställde sig alldeles inpå mig. Jag höjde blicken och såg Maja N stå alldeles allvarlig framför mig. "Konstigt att se henne här" tänkte jag. Vi har nog inte setts på ett par tre fyra år. Jag kunde inte slita min blick från hennes hår, det var lika svart som alltid men ungefär dubbelt så stort än som jag kom ihåg det, nästan som en afroburrfrisyr. Hon betraktade mig med mörka intensiva ögon, huvudet högre trots mina 1,78 cm, höghalsad och med metallringar som fick hennes hals att se nästan groteskt lång ut. Hon hyssjade med pekfingret mot munnen, och drog sedan lojt med den illröda nageln över mina nakna bröst, och sa.
- Vi föredrog ett annat sällskap, men det blev fel det också. Och alla har åkt nu. Men lådan får du hjälpa till med, den ska bort härifrån.
- Lådan?
- Den ska långt bort. Nu.
Hon visade mig en trälåda som såg ut som en välfylld fiskelåda, en sådan där som trålarna på Västkusten lägger de kokta räkorna i när de kommer in i hamn. Hennes fingrar verkade onaturligt långa där de spretade längs sidorna på lådan, och jag hann tänka "fy fan, ska jag bära den där, den ser tung ut" innan hon räckte över den med kortsidan mot mig. Jag gick efter henne, med lådan framför mig, den kändes inte så tung trots allt men skymde sikten.
Alldeles därpå kom vi fram till utfarten, där det stod en mindre puttrande lastbil i högerfilen, som väntade på grönt ljus. Maja tog två raska kliv fram mot flakets sida, och sträckte in två händer rakt genom bilsidans plastskynke, och när hon drog ut dem höll hon två vita ägg i handen. Hon vände sig mot mig med dem i handen och log ett introvert leende, innan hon krossade först det ena och sedan det andra i handen. Vitan och gulan rann ner längs hennes händer och underarmar, medan hon skrattade med ett ihåligt läte. Jag skakade bara på huvudet, och tog ett djupt andetag. Framför mig låg entrén till hotellet. 

I trappan upp mot hotellrummen försökte jag koncentrera mig på rumsnumret. Uppgångarna såg identiska ut, högt i tak och med mörkt trä på väggarna, en äckligt smutsgul heltäckningsmatta på golvet och rader av stängda dörrar.

Jag gick fram mot flera av dem, sniffade längs speglarna, och kände en skarpt påträngande doft av olja och hundhår. Hur jag än försökte få fram rumsnumret i minnet, så kändes det helt blankt, tomt och jag kände frustrationen i kroppen stiga. Likt hammarslag slog samma nummer in sina siffror i mitt medvetande, 520, 520, 520. "Fan också, där bodde jag ju förut” tänkte jag. Det fanns inget annat att göra än att gå till receptionen för att få hjälp. Den mörka trätrappan snirklade sig ned mot receptionen i högervarv. Det prasslade lätt om sanden, som föll ned för trappstegen medan jag rörde mig nedåt med försiktiga steg. Disken i receptionen var 5 meter lång, i mörkt trä, och där bakom stod portiern, en mörklagd man med vit skjorta och svart väst, mustasch och med ett utseende som påminde mig om folk från Mellanöstern.

Plötsligt slog det mig att jag inte hade något pass med mig, inte visste rumsnumret och att det kanske inte skulle bli så lätt att få komma in i mitt eget rum.
- Jo, jag kommer inte ihåg mitt rumsnummer, kan du hjälpa mig? Jag reser med Tui:s grupp.
Jag försökte medvetet hålla rösten stadig och myndig. Samtidigt fick jag hela tiden hålla i mig i disken för att inte glida ifrån den, golvet var tydligen nybonat och halt på något sätt. Jag kunde inte hjälpa att jag rodnade. Kände hur bröstvårtorna styvnade och att min andning blev tyngre. ”Bara han inte inbillar sig något” tänkte jag och lade armarna i kors över brösten. Han stånkade lite, såg helt nollställd ut, men vaggade iväg till en hurts där han drog ut en stor pärm och började bläddra. Efter en stund sa han helt kort.
- Passet?
- Jag vet, det är nog på rummet. Hur gör vi då?
- Du får skriva papper, 13 pund i straff, grymtade han och gick tillbaka bakom disken.
Framför mig låg ett A4, ett dokument där jag tydligen skulle fylla i mina persondata. Jag textade mitt namn, men slogs plötsligt av insikten att han ju aldrig skulle kunna förstå att jag var just jag, om jag inte skrev min namnteckning så han hade något att jämföra med när han skulle kolla mot passet. Så jag skrev namnet igen, men det kändes inte riktigt som pennan rörde sig över pappret med den vanliga känslan i handen. Jag tittade på namnet, rynkade pannan och kände att något inte stämde. Betraktade det igen, och upptäckte att det verkade inledas med något som nästan såg ut som "Maria". Jag kände mig förbryllad, jag skulle ju bara skriva mitt namn där. Jag gjorde ett nytt försök, men det lyckades inte då heller, så jag började kludda, ändra, dra några streck, försöka få det att se ut som min namnteckning. Det gick inget vidare. På raden längre ner skulle jag skriva personnumret, och jag plitade dit det. Betraktade det, insåg att något var fel igen. Trettionde oktober 1030 hade blivit 0130, jag suddade och började om, men det blev efter ändringen bara ett 0030.  

Det gick upp för mig som en blixt från klar himmel. Jag var på väg att mista förståndet, hjärnan fungerade inte som den skulle, något var åt helvete fel. Oron spred sig i kroppen, insikten var som en sten i bröstet, och hjärtat började rusa. Plötsligt fick min förvirring runt avfärden, det här med rumsnumret, den bristande skriv- och sifferförmågan, en logisk förklaring. Allt hängde ihop på ett otäckt sätt, ångesten högg tag i mitt bröst, och jag kände paniken slå till som en stryparhand.
Samtidigt började en klocka ringa någonstans, och jag började se mig omkring var ljudet kom ifrån. Min vän från Mellanöstern tog ingen notis om mig längre, utan stod bakom sin disk och putsade på ett glas med en randig handduk.
I en sugande yrselkänsla drogs jag upp mot ytan, drogs ur mitt sammanhang som korken ur en flaska. Klockan fortsatte sitt ilskna surr medan jag vaknade med hjärtat dunkande som en hammare, just idag, en alldeles vanlig måndag.

                                                 @