Jag trivs bäst bland asfalt och hård betong. Skrik och gap, sirener som tjuter, inget av det gör ont. Någonstans lär du dig sorgens väg. Du måste stänga ner för att överleva. Likt en krigszon utan gränser. Huden svider av kulor som skjutits för nära, blodiga hjärtan stänker ner dig med svärta. Alltid beredd att huka dig, smyga runt de som vill döda dig långsamt. Det onda som pumpas inom dig från generationer tillbaka. Illamåendet inombords som får en själ att åldras. Bryta sig loss är inget alternativ. Själen måste bli fri, fri, fri...