Jag åkte hemåt
I ett skepp av oro

För jag visste...
På nått sätt visste jag...

Tankarna var hos dig

Det är alltid för lite tid
Det är alltid så fruktansvärt orättvist
Det är alltid det svåraste

Fast det är alltid det vi får ha kvar
som hissar våra segel igen

Stora starka segel av minnen och kärlek
Och snart kan skeppet segla vidare trots allt
Men nu utan oro i lasten