Bertil har verkligen inte mycket att leva för längre. Hyreskasernerna står i rader, blå, blå, blå och höga som, ja precis som hus. Det är över fem år sedan han blev ensam.

Svea somnade bara in den där oktobermorgonen. Låg där tom och kall bredvid honom. Det fanns mycket som aldrig blev sagt. Så mycket han tänkt säga men aldrig satt ord på. Men nu var det för sent.
Barnen har sitt. De har slutat ringa och han ringer inte dem. Barnbarnen kommer han knappt ihåg vad de heter. Hemtjänsten kommer en gång i veckan, men de har aldrig tid att prata. Hans starr har försämrats så han inte längre kan se på teve eller läsa. Dessutom hör han sämre och sämre. Magen krånglar och han har svårt att sova.

Vid frukost masar han sig upp och sätter sig vid bordet. Tre medicinkoppar med tabletter ska sköljas ner med vatten. Frukosten går fort. Han tar fil med brytbitar av knäckebröd.
Hans enda glädjekälla är Bessie. Labradoren är 11 år, halt och halvblind. Men har ett hjärta av guld. De förstår varandra, bryr sig verkligen och ägnar all vaken tid åt att vara tillsammans. Men Bertil känner att krafterna tryter hos dem båda. Kärleken är stark, men de förmår inte riktigt längre. Han känner att det är de två mot resten av världen. Antingen får de vara tillsammans eller också kan allt kvitta.

Det var i torsdags. Veterinären uttalade de där otäcka orden utan någon större inlevelse. "Det vore bättre om Bessie avlivades. Tumörerna växer och hon har ont. Du kan väl tänka över det i alla fall?" Bertil blev ledsen, förkrossad och kände ångesten riva i bröstet. Utan Bessie skulle livet förlora all mening. Han gick hem med tunga steg. Bessie strävade på bredvid honom, långsamt men orkade gå själv i alla fall.
Efter två dagar har Bertil bestämt sig. Det får vara nog nu. Han älskar sin Bessie.

Men han kommer att gå före Bessie. Vänta på andra sidan och ta hand om henne när hon kommer.
Han sitter vid köksbordet. Bessie ligger under bordet, snarkar lite lätt som vanligt. Bertil sväljer tablett efter tablett. Sömntabletterna i burken tar slut och han fortsätter med nästa.
Det finns gott om tid. Hemtjänsten kommer först till eftermiddagen om fem dagar. De får ta hand om Bessie, avliva henne eller vad som helst. Han förmår inte göra det själv.

Han lägger sig på sängen, försöker komma till ro. Efter en halvtimme börjar han att känna sig dåsig, glider in i ett tillstånd mellan vakenhet och sovande. Långt borta registrerar han att Bessie hoppar upp i sängen och lägger sig bredvid. Han försöker lyfta handen för att klia henne bakom örat, men orkar inte lyfta den.

En timme går. Två timmar tickar fram. Bessie sover lugnt vidare. Efter sex timmar störs hon av att morgontidningen kommer. Hon gäspar, sträcker på sig och känner att hon behöver komma ut och kissa. Hon lyfter huvudet, men husse ligger alldeles stilla. Hon slickar på hans hand, men den känns inte som den brukar. Kall, slapp och rör sig inte alls.

Något inom henne registrerar oro, att något inte är som det ska. Hon reser sig upp, försöker puffa på husses hand, men ingen reaktion. Hon går ut i köket, och dricker upp det sista av vattnet som finns i skålen. Ingen mat finns heller. Det är inte likt hennes älskade husse. Hon börjar gå nervöst fram och åter mellan köket, rummet och sovrummet.
Oron sprider sig och hon börjar gny högt. Men allt är tyst.

Den andra dagen vaknar hon kvidande. Solen skiner skarpt in från köksfönstret. Men allt är lugnt och tyst. Hon kan inte längre hålla sig, utan går i nervösa cirklar innan hon till slut kissar på mattan vid ytterdörren. Hon skäms, vet att man inte gör så, att hon kommer att få skäll. Men husse ligger stilla.
Bessie har varit framme ett otal gånger och sniffat på hans ansikte. Något är annorlunda. Han doftar inte längre som husse. En sötaktig obehaglig doft har kommit till.
Bessie har slickat i sig några droppar vatten som fanns på golvet i duschen, men i övrigt har hon inte hittat någon mat eller dryck. Hon är yr och känner sig svag. Hungern skriker i tarmarna och hon lider.

Den tredje dagen förflyter i orons tecken. Det regnar utanför fönstret. Bessie hoppar upp i stolen vid fönstret och ser vattendropparna rinna på glasets utsida. Hon gnyr och lägger nosen mot den kalla men torra ytan. Försöker komma åt vattnet för att dricka.

På den fjärde dagen börjar hon bli apatisk. Hon flämtar, dåsar och orkar knappt stå upp längre. I natt hade hon diarré, kände hur det rann avföring ur henne men hon orkade inte ens flytta sig. Doften blandar sig med liklukten.  Hon måste ha mat, måste få i sig något. Driften efter föda är stark. Hon tar en lov på darriga ben, letar och söker i lägenhetens alla vrår.

Hon hoppar med en kraftansträngning tillbaka upp i sängen bredvid Bertils lik, ställer sig med huvudet lyft och vädrar i luften. Det rycker i nosen, tungan hänger ut och ögonen ser blanka ut. Hon blottar tänderna i ett grin, men sjunker ihop.

På morgonen den femte dagen tar Bessie den första tuggan.

                                                      @