Klara ler vid minnet av samtalet. Hon vet precis var hon var på sin joggingrunda när mäklaren ringde och berättade att hon vunnit budgivningen om den lilla tvåan i Råsunda. Nästan tre miljoner, precis vad hon kunde orka med på sin lön som ordningsvakt i Solna centrum.
Klara är tjugofyra år och har efter en uppslitande separation för sex månader sedan från Håkan, som hon har varit sambo med alltsedan gymnasiet, nu flyttat in för första gången till något helt eget. Han har bönat och bett, stalkat och hotat att få henne tillbaka men hon har hållit emot. När hon fick beskedet om lägenheten, precis när hon var som längst bort i joggingspåret runt Djurgården, satte hon sig bara ned vid ett träd och tjöt av glädje. Halvåret boende hemma hos föräldrarna hade tärt på krafterna.

Några dagar senare ville den där ungtuppen till mäklare med fläskkotlettfrisyr och glansig kostym absolut få påskrivet, så de samlades vid banken för att hantera handpenning och kontrakt.  Klara tyckte redan då att det var konstigt att inte säljarna var där, men mäklaren förklarade att han hade fullmakt för att fullgöra köpet och ta emot betalningen, och visade även något papper med namnteckningar på. Klara tänkte inte ytterligare på det, hon litade på att mäklaren visste hur det skulle gå till.
En månad senare var det dagen D, dagen för tillträde. Klara betalade resten nere på banken, undertecknade tillträdeshandlingarna och fick en uppsättning nycklar och en pärm av mäklaren.
– Ja, sådär ja. Då är det i hamn, Klara. Hoppas du kommer att trivas. Det var något i mäklarens ögon som fick Klara att känna sig olustig.
– Ja, det hoppas jag med. Skulle jag inte det?
– Jo, jo… det är klart. Mäklaren mötte inte hennes ögon riktigt när han sa det sista.

”Typiskt”, tänkte Klara. "Elen funkar väl inte, sen är det läckage i badrummet och en massa annat han glömt att berätta. Han är väl redan på väg mot nästa uppdrag. Viktigare än så är inte jag”.

                                                         *

Klara sticker Assanyckeln i låset och öppnar ytterdörren. En doft av såpa slår emot henne. Hon tar av sig skorna och går ut i köket, inspekterar spisen, kylen och tittar ut genom fönstret. Långt borta ser hon resterna av Råsunda fotbollsstadion, lite närmare ligger ett gytter av hustak. Hon bor på fjärde våningen.
Näst i tur för inspektion står badrummet, som är rejält tilltaget. Det finns uttag för tvättmaskin i ena hörnet. Duschdörrarna är av glas och skiner av putsmedel. Hon återvänder till vardagsrummet, där det knarrar lite hemtrevligt om parkettgolvet. Det är gammalt i fiskbensmönster men slipat för inte så länge sedan. Hon slår upp balkongdörren och kliver ut. Det är en gammaldags balkong, med smidda järnräcken, inte stor men tillräcklig för att få rum med ett litet bord och två små stolar.
På gården nedanför står ett antal cyklar i ett ställ, alldeles bredvid ett kastanjeträd. I huset mittemot ser hon hur en gammal vithårig dam spejar upp mot hennes balkong.

Klara vänder om och går sen mot det lilla sovrummet, tillräckligt stort för en dubbelsäng men inte mycket mera. Hon blir stående på tröskeln och får en rynka mellan ögonbrynen. Alldeles framför henne finns en mörk ful fläck på nästan en halv kvadratmeter, mitt på parkettgolvet. En fläck hon inte såg på visningen, då ett tjugotal spekulanter tassade runt i lägenheten iförda de obligatoriska prasslande blå fotskydden.
Hon minns scenen från visningen. En mörkbetsad dubbelsäng med orange överkast och framför, alldeles framför sängen en benvit matta i något mjukt material. ” Jävla mäklare”, tänker Klara. ”Naturligtvis visste han om fläcken, men valde att inte berätta om den. Jag får skrubba på den, när jag fått hit mina grejor”.   

 Till helgen kom hennes pappa och bror med flyttlasset. De kånkar och bär och som tur är finns i alla fall en hiss med järngallergrind, som sväljer det mesta av hennes pinaler. Däremot får sängen och soffan tas upp via det snirklade trapphuset. Tre timmar senare står det mesta på plats, om man bortser från ett femtontal flyttkartonger som står staplade mitt på vardagsrumsgolvet. Upplockningen av porslin och prydnadssaker ser Klara fram emot att få göra själv i lugn och ro. Efter ytterligare några dagar står allt på plats.

När musikanläggningen hoppat igång och gardinerna kommit upp känner Klara att hon kan tillåta sig att börja njuta i fulla drag åt sitt nya hem. Den kvällen tänder hon stearinljus på bordet och smyger upp i soffhörnet med ett glas vitt vin.                                                                                                   

                                                                         *

Klara försöker att få kontakt med sina nya grannar. Det är en självklarhet att man presenterar sig när man är ny i huset, tycker hon. Men överallt möter hon en slags undflyende blickar, ointresse eller vad det nu är. Vid ett tillfälle, då hon kliver ut på balkongen ser hon hur två grannar står och pratar på gården. När de ser henne börjar de viska, precis som om de hade en hemlighet.
Klaras mun blir bister och hon slår igen balkongdörren med en smäll. Sen är det den lilla vithåriga damen mittemot. Hon verkar alltid sitta i sitt fönster och stirra upp mot Klaras balkong, precis som om hon vill kontrollera något. Det är inte utan att Klara börjar känna sig lite obehaglig till mods inför sina nya grannar.

Jag har vridit och vänt på frågan tillräckligt nu. Det finns ingen väg ur det helvete hon har åstadkommit. Och nu har hon lämnat mig. Att bara sticka sådär, som om jag var en förbrukad gammal disktrasa. Fy fan vad jag hatar henne. Men jag ska visa henne vem det är som bestämmer. Att man inte behandlar mig hur som helst. Det sista ordet ska äntligen bli mitt. Det jag har i beredskap för henne kan hon aldrig ens ana. Jag lever endast för de här tankarna. Kan inte få dem ur mitt huvud. Inget annat spelar någon roll.

Det är natt. Klara vaknar med ett ryck, blinkar med dimmiga ögon och undrar var hon är. Drömmen sitter fortfarande kvar i henne. Hjärtat bultar med kraft och hon känner sig rädd. Drömmen handlade om uppbrott och skrik, svordomar och känslan av en stor ledsenhet, en klump i bröstet som bara växer. Hon fäster blicken mot vardagsrummet. Långa skuggor verkar klättra längs väggarna, kanske är det billyktor som reflekterar ljus ända upp till lägenheten. Hon huttrar till och går ur sängen för att ta sig till toaletten.
Plötsligt kommer den, känslan av att hon inte är ensam, att någon är där. Hon blir stående på tröskeln, vågar inte riktigt ta steget ut i vardagsrummet. Adrenalinet forsar genom kroppen och andningen ökar. ”Ska jag rusa? Eller stanna kvar?” tänker hon. Hon står blickstilla, sen rusar hon mot toaletten, slänger igen dörren och låser. Allt blir tyst. Femton minuter senare tassar hon ut och tänder alla lampor i lägenheten. Efter att ha tittat på alla upptänkliga ställen inser hon att hon är och har varit alldeles ensam i lägenheten, att tankarna bara har farit iväg med henne.

Hon andas ut och öppnar balkongdörren, behöver frisk luft. Det är kyligt och rått ute. Hon huttrar men blir stående en stund. När hon tittar över kanten får hon lite svindel, det är ändå fyra våningar ner. ”Fyra våningar”, tänker hon. ”Det är högt. Ett fall härifrån klarar man inte”. Hon ryser till och ser plötsligt hur kökslampan tänds i den gamla damens lägenhet mittemot. Det vita håret lyser med ett onaturligt sken. Hon bara sitter där vid fönstret, betraktar och är tyst. Klara vinkar mot henne men får ingen reaktion. Bara en blick tillbaka.

                                                    *

Igår var hon ute med tjejerna. Det blev sent. Ett tag var hon inne på att låta den där charmige försäljaren, Claes följa med hem. Det var så länge sedan hon hade sex. Men hon kroknade när det gällde. Kände sig inte redo. Istället tog hon en taxi ut till Råsunda vid tvåtiden på natten. Så här på morgonen känner hon att det var rätt beslut. Att hoppa i säng är väl en sak. Men att vakna. Den där känslan av att bara vilja få ut honom, få vara i fred och inte behöva genomlida en frukost full med plattityder och pinsamheter.

Klara sträcker på sig. Det är söndag morgon och tungan känns som tre nummer för stor och gjord av sandpapper. Hon svänger benen över sängkanten och går upp, rundar sänghörnet och halkar plötsligt till. Hon svär och tittar ner på golvet.
Fläcken är tillbaka, mörk, halvt om halvt våt och otäck. Redan på inflyttningsdagen låg hon på alla fyra och skrubbade bort den. Hon böjer sig ned, känner med fingret och tycker sig känna vätan. Färgen är mörkbrun. En minut senare är hon åter på fläcken med skurborsten och såpa, gnuggar och gnuggar. Medan hon försöker få bort fläcken, samlar upp i hinken, byter vatten och går på den igen formuleras en tanke hos henne.
Något är fel i lägenheten. Har något hänt här? Eller är något på väg att hända? Det fyller henne med olust, lägenheten känns inte längre så inbjudande som förut. De senaste dagarna har hon känt en oro i bröstet varenda gång hon har stuckit nyckeln i låset. Hon har inte ens känt sig säker när hon har stängt dörren om sig.  

På eftermiddagen ska Klara handla mat inför veckan. På vägen ner i hissen, stannar den upp på våningen under. Olle, en man i 40-årsåldern stiger in. De har hälsat flyktigt vid Klaras inflyttning men hon har inte sett honom sedan dess. Nu ska hon fråga.
– Du, jag måste få fråga dig en sak.
– Javisst, vadå?
– Hur länge har du bott här i huset?
– Tja… fyra år. Hur så?
– En känsla bara, det är nåt konstigt. Jag tycker grannarna tittar konstigt på mig. Hemligt sådär… pratas det om mig på nåt sätt?
– Nää, inte vad jag vet. Olle håller upp ytterdörren för Klara. De fortsätter runt gården och ut mot vägen ner till centrum.
– Men du, har det hänt nåt i huset? Eller i min lägenhet? Hon ser skiftningen i hans ögon.
– Vet inte. Inget som jag har att göra med i alla fall.
– Men kände du dom som bodde där då?
– Nä, vi hälsade på varandra nån gång bara.
– Vet du nåt om dem då?
– Nja, det var rätt bråkigt på slutet. Hon hade visst hittat en annan.
– Men vad hände då?
– Det vet jag inte. Sen kom du typ. Du jag svänger av här. Hej då!
– Men… hej då!
Klara blir stående utanför Åhléns och tittar långt efter Olle, som går mot banken.                                                    
                                                              *

Den jävla slynan ska dö. Betala tillbaka för alla år av oförrätter. Hon stal mina bästa år. Jag trodde det var vi för hela livet, mitt jävla dumhuvud. Hon bara lekte med mig. Först när hon dör, ser mig i ögonen och vet att det händer kan jag andas ut. Jag skiter i hur det går för mig sen. Bara jag vinner. En enda gång. Hon ska inte sitta där och vara lycklig. På torsdag slutar hon sitt pass tidigt. Då gör jag det. Jag har funderat på sätten. Det får bli med yxa. Jag har en bild i skallen som ständigt återkommer, att få se hennes sjuka huvud skiljas från kroppen, som en blodig boll, en skalle utan kropp, delad och förstörd. Torsdag klockan sex, exakt. Då kommer jag.

Klara sitter på det lilla kontoret ordningsvakterna har och fikar innan hemgång. Det är torsdag. Hon sneglar på klockan, snart fem. På bordet framför henne ligger ett nummer av Amelia uppslagen. Klara läser en artikel om homestyling. Ändå kan hon inte koncentrera sig. Samtalet med Olle sitter i, hon börjar alltmera luta åt att något man inte gärna pratar om har hänt i hennes lägenhet. Kanske blev kvinnan misshandlad i lägenheten, eller kanske något ännu värre. Tankarna avbryts av att Bosse och Kalle reser sig och pekar mot klockan.
– Den är fem. Nu drar vi.
Klara samlar ihop sina prylar i sin kasse och går mot omklädningsrummet. Tio minuter senare är hon på väg hem.

Det har redan hunnit bli lite skumt ute när Klara rundar hörnet på huset och går mot porten. Hon nickar lite åt den gamla tanten i fönstret. Hon brukar sitta alldeles blickstilla, men ikväll skakar hon plötsligt på huvudet, precis som om hon är bekymrad. Klara ler och nickar uppmuntrande mot henne.
Den gamla hisskorgen gnisslar när den tar henne upp till fyran. Tio minuter senare ligger hon utsträckt på sängen, känner sig trött och håglös. Efter en liten stund har hon slumrat till.

Han tassar in i lägenheten med den behändiga yxan från Fiskars i sin högra hand. Genom att ta ett långt steg undviker han stället där golvet i vardagsrummet knarrar. Han är på helspänn när han tittar in i sovrummet. Hon ligger på mage i sängen med kläderna på sig. Verkar sova. ”Så mycket enklare” tänker han. Det tar honom fyra steg att runda sängen och komma i jämnhöjd med huvudet. Det blonda håret räcker henne en bit ner på ryggen. Andningen är jämn.
Han höjer yxan högt, och slår den sen rätt över nacken på henne, men sängen fjädrar emot och tar upp en del av kraften. Såret är djupt men inte dödande. Kvinnan skriker högt och snurrar runt, möter hans blick och försöker kasta sig ur sängen. Men han drar tag i hennes hår och släpar henne runt så att hon blir liggande omvänt, med huvudet alldeles utanför sängkanten vid fotänden. Blodet pumpar ur såret i nacken och bildar redan en stor pöl nedanför sängen. Han lägger sitt ansikte mot hennes, skriker något gutturalt, reser sig så plötsligt och måttar hugget mot den oskyddade halsen. Kvinnans ögon ser ut att tränga ut ur sina hålor när hon inser att bladet kommer vinande. Stålet tar sig rätt igenom halsen, luftstrupe, artärer och kotpelare. Han släpper taget om håret och huvudet ramlar ned i golvet med en blöt duns. Det rullar iväg mot dörren. Han reser upp sig, stryker av händerna mot byxbenen och tar sen ett nytt tag i huvudet och bär iväg det mot vardagsrummet.
På balkongen upphäver han ett segerskrik som ekar mellan husen i Råsunda, spottar sen mitt i hennes ansikte och slänger iväg skallen över kanten och ned på gården.
I huset mittemot lyser det i en av lägenheterna. Den gamla damen sitter och vaggar från sida till sida.

Klara hör stegen vid sängen och vinandet i luften. Kastar sig ur sängen och rusar mot balkongen. Den kalla luften sugs in i hennes lungor, och hon försöker lugna ner andningen. "Bara en dröm, en ond dröm" hinner hon tänka innan hon plötsligt förnimmer en hand bredvid sig. Handen som svingar iväg ett kvinnohuvud över balkongräcket. Det far genom luften, blont hår och en vaxblek ansiktsmask som träffar gårdsplanen fyra våningar nedanför med ett otäckt smaskande läte. Det rullar några varv och blir sen liggande på sidan så att kvinnans profil kan skönjas. Klara känner hur illamåendet växer från magen och upp i halsen, hur paniken fångar henne. Hon får en skymt av den gamla damen i fönstret mittemot, ser hur hon plötsligt ler och nickar mot henne.

Klara backar undan, känner att hon måste ut från lägenheten, så fort som möjligt. Hon springer mot ytterdörren, sliter på sig skorna och hör samtidigt steg bakom sig som kommer närmare, hon hör knarrandet i golvet vid vardagsrumsdörren, måste ut. Hon sliter upp ytterdörren och blir sen stående på tröskeln, stirrar utan att fatta.

Utanför står Håkan, hennes ex, med ett stelt uttryck i ansiktet. Den gamla köksklockan slår det första av sex slag, när hon upptäcker att han håller något blankt i sin högra hand.                                                    

                                                                       @