Ännu hade inte solen gått ner, trots att dagen varit mulen och fylld av snö. Över bron for långtradarna som om inget hade hänt. Och kanske hade de rätt. Kanske var allt som vanligt denna afton. En bland alla andra i vår nordligaste landsände.

Kanske var det bara jag. Men något skiftade i mina celler. Något var inte sig likt. Jag luktade och sniffade. Kände spåren. Spåren av blod. Spåren av ondo. Anade en stickning i vänster lilltå. Ett bedrägligt lugn speglade sig i älvens yta under bron.

Vem var hon egentligen? Denna unga kvinna på väg till en helt annan del av världen. Utan offentlig identitet och med en gnistrande diamantring i fickan. Inte på handen utan just i fickan. Vad var hennes uppdrag?

 På ytan så ordnat. Jobb, träning, rutiner. Städat och sorterat i hyllor och vrår. Ingen hade hittills sett igenom de tillrättalagda ögonfransarnas bländande skönhet. Ytan var perfekt för att dölja de djupaste avsikter. På väg mot sitt livs stora avgörande.

 Hon andas. Tänker en stund på sin vilsna och godhjärtade mamma. På sin engagerade och känslosamma pappa. Hur skulle de klara sig? Lillebror sveper förbi i hjärnans skapade bilder, men mest som ett avslappnat leende på läpparna.

 Hon knäpper knapparna i sin rosa kavaj, kramar om ringen i fickan och sveper för första gången sjalen om huvudet. Denna sjal som under resan ska dölja hennes personligaste kännetecken, det långa, lockiga, blonda håret.   Bara några extra hjärtslag och svetten i handflatan avslöjar att det tillsynes påtagliga lugnet är en chimär. Nu börjar det okända. Kanske hennes livs stora välgärning. Med Dag Hammarskiöld och Folke Bernadotte som ledstjärnor och hjältar.