Jag har börjat göra en lista. På sånt som retar mig, sånt jag tycker om och såna jag skulle vilja skjuta huvudet av. Ju flera saker jag tar upp på listan, desto svårare blir det eftersom jag vill skriva det hela i nån slags prioritetsordning. Jag flyttar ner vissa saker ena veckan och upp nästa vecka. Jag kör lite rubriker på olika saker, som exempelvis veckans nykomling, reprisen, naggande god, spykakan och greatest piss ever. 

Så jag har min anteckningsbok. Sen lever jag bara på liksom. Hittar saker att skriva om på bussen, t-banan, när jag ser någon konstig gubbe på systemet, affären eller några ungjävlar som bråkar utanför min balkong på nätterna. Så inspiration hittar jag ständigt. Det känns som det har blivit lite trevligare i tillvaron, sedan jag började med listan. Det blir lättare att skratta åt eländet. Dessutom kan jag trösta mig med att förra veckan var avgjort värre än den pågående. Känner mig som en slags observatör i tillvaron. 

Den här veckan som gick har inte varit nån höjdarvecka direkt, lite trist nästan. På bästasidan just nu står raggmunk och fläsk, som är inplanerad med en halv liter kall mjölk på torsdag, Game of Thrones samtliga säsonger där jag ska stänga in mig och se alltihop i ett sträck, en flaska Cointreau och chips i parken en kväll, ett par gamla Calvin Klein shorts, som har en reva längs ena benet så att trosorna syns, men som jag trivs så bra med. En ”veckans nykomling” som kom högt blev ”lite hångel i baksätet på en Toyota Prius alldeles ovanpå batterierna”, tack för det vad-du-nu-hette. Jag flyttade ner ”att släppa ut ett hål i mitt Dolce Gabbana- bälte, och att ”klia mig med en Topz i örat”.

På sämstalistan just nu finns botoxläppar som ser ut som ”calameres”, såna som tror det är höghastighetstävling vid varenda rödljus och dom som säger förlåt utan att ha gjort nåt (vilket nästan är värre än att säga ”det var inte mitt fel” utan att veta vad det handlar om). Efter en kulinarisk chock i onsdags kvalade ”norrlandspölsa” in på äckellistan samt ”politiker som tar sig själva på fullaste allvar”. Nedflyttade den här veckan blev den gamla reprisen ”telefonkön”, ni vet den där ”du står kvar i kön, vi tar strax emot ditt samtal, dröj kvar, din plats i kön är tvåhuuuundrrrra…fyyyrtttio…feeeem…dröj kvar, vi tar strax…” och sen den på listan seglivade och ständigt återkommande gastritframkallande ”vad fan, kommer dina föräldrar den häääääär helgen?”

 Ja, geväret sen då. Bosse, min chef. Ett skott i pannan. Kanske blir han redigare då. Sen står morsan, brorsan, syrran och kusin Viktor på tur. Det vore en välgärning. Att slippa dom. Tänk vad glada alla andra skulle bli. På ICA, blomsteraffären, försäkringskassan, Banken, Ofvandahls konditori och andra ställen där de huserar och terroriserar sin omgivning.

Etta den här veckan är fullständigt ohotad. En fullständigt otrolig historia. Den kunde användas som instruktionsfilm i tjänsteföretag, för hur man inte får behandla kunder, men ändå gör det så att det blir en ”happy ending”. Veckans stolta och lyckliga vinnare heter OKQ8 biluthyrning.

Jo, så här var det.

Bilen skulle in på omlackering av främre spoiler eller stötdämpare eller vad det nu heter nuförtiden. Nån vänlig själ hade backat på skärmen, tryckt in varselljuset längst ned så det tog i backen, och sen lämnat en sån där tre decimeter lång och två decimeter bred gnidande reva i lacken. Och självklart inte märkt nånting, utan försiktigt sett sig omkring och sen kört iväg från parkeringen. Efter telefon med verkstaden fick jag reda på att jag ju har rena Rolls Royce försäkringen. Försäkringsbolagets assistansdel betalar de tre första dagarna rakt av och sen kommer den vanliga dag 4-45 eller nåt, där man betalar 25 % av kostnaden själv. Så jag ringer först till försäkringsbolaget, berättar att verkstaden vill ha in bilen fredag-måndag. Det passar bra eftersom jag ändå hade tänkt åka bort då. Jag berättar att jag ska vara borta fyra dagar och vill att de fixar så jag kan fortsätta med samma bil dag fyra. Jajamen, säger försäkringsbolaget. Jag ringer till OKQ8 biluthyrning, förklarar läget och även där säger man ”jajamen”. Jag möter en förtroendeingivande kundvänlighet personifierad genom Katarina. Sen är det dags att hämta ut bilen.

Då börjar helvetet.

– Hej, jag heter Elina Vacker. Jag har hyrt en bil för fyra dagar här. Den mörklagde mannen med tydliga acneproblem och en liten mustasch tittar lite överlägset på mig, stånkar och tar ner en pärm från hyllan. Samtidigt försöker han hålla ett öga på sin dataskärm.
– Aaaa… då får vi se då. Vasaru att du hette?
– Elina Vacker. Jag ringde i tisdags om det. Pratade med nån Katarina om det.   
– Vacker, vad e de för namn?
– Ja, det är inte mitt fel. Min pappa kommer från Estland och där kan man heta det.    
– Aha…men Katta ente här nu.
– Nähä…
- Aaa… ja hittante nåt.
– Jo, men jag har ju ringt. Vi var ju överens. Hon sa att hon skrev in det på datorn. Och jag hörde hur det knattrade.
– Öhh… här ere. Nu ser ja, fyra dagar ja. Aaa…de e bokat.
– Ja, Assistans tar de första tre dagarna och sen vanliga försäkringen den sista.
– Försäkringen? Vad då för försäkring? De står de ente nåt om.
– Jamen, jag berättade ju det.
– Ja, men lyssna nu va? De står inget om det.
– Strunt detsamma. Fixa det bara.
– Men då blir det ju två avtal.
– Vadå två avtal?
– Jamen Assistans betalar ju bara tre dagar. Sen är det ju ett nytt avtal för sista dagen.
– Jaja, det gör inget. Jag skriver väl på två då.
– Det går inte…
- Går inte?
– Nä, du måste komma hit på söndag med bilen och teckna på avtalet för den sista dagen.
– Men det går ju inte. Jag ska ju åka bort och komma hem först den fjärde dagen. Jag ska iväg och åka skidor i Trysil. Jag kan ju inte åka tillbaka från Norge för att skriva på det nya avtalet och sen åka tillbaka. Jag har ju sagt att jag behöver bilen i fyra dagar.
– Ja, men inte till mig. Du vet, man får inte göra så här. Det blir två avtal. Det står i datorn.
– Jamen, jag kan väl skriva på båda avtalen redan nu?
– Nä, systemet klarar inte det. Man kan inte skriva avtal sådär framåt i tiden. Trippmätaren måste stämma för varje avtal för sig.
– Men om jag ringer från Norge på söndag och säger vad den står på då? Ni mäter ju när jag hämtar den och när jag sen lämnar den. Så får ni ju fram vad den stod på när dag tre var slut. Det är ju ändå försäkringsbolaget som ska betala.
– Naaa… då måste jag prata med min chef. Han ente här nu.
– När kommer han då?
– Ja, inte vet jag.
– Men kan du inte faxa, eller maila avtalet då så skriver jag på och sänder tillbaka?
– Nja, det är inte original, vi accepterar inte sånt. Det ska vara påtecknat med penna.
- Men hur löser vi det här då?
– Ja, inte vet jag.

Står inte den jäveln och ler lite mitt i alltihop? tänkte jag. Jag kände hur blodtrycket rusade och hur jag blev alldeles röd i ansiktet. Måste hitta ett sätt att lösa det här på. Jag hatar att behöva göra mig liten, värnlös och utelämnad till stora stygga manschauvinisten, men vad gör man?
Jag flyttade mig närmare hans finniga ansikte och log.
– Men du, nu känner jag att jag börjar gråta snart. Jag gör vad som helst, bara du hjälper mig. Snälla, jag har sparat jättelänge till den här skidresan och ska dela lägenhet med min kompis. Kommer jag inte iväg, kommer ju inte hon heller iväg.

Jag vet att jag såg alldeles hjälpbehövande sockersöt ut. För att förstärka effekten sänkte jag huvudet och drog fram mitt långa svarta hår på båda sidor om huvudet.
- Men du, när chefen inte är här är det väl du som bestämmer, inte sant?
Han velade med ögonen, slickade sig om munnen och harklade sig. Efter lite funderande kom det.
 – Du vet, OkQ8 är ju till för kunderna. Men samtidigt har vi regler för sånt här och de kan man inte tubba på, de fattaruväl? Allt måste ju gå by the book om man säger så.
– Naturligtvis, det har du ju alldeles rätt i. Men du som bestämmer här kan väl vara kreativ och hitta på en bra lösning?
– Jaa, vi får se här…
Jag såg hur jobbigt han hade det med spridda tankar, neuroner, synapser, korskopplingar och allt som behövdes för att processa frågan. Jag såg nästan för mitt inre öga hur det började ryka i huvudet på honom av all ansträngning. Dessvärre tror jag att han inte hade några vidare betyg i plugget eftersom det såg ut att gå rätt trögt. Han hummade och brummade, nickade och verkade vara helt innesluten i sig själv. Jag lutade mig över disken för att komma ännu närmare och gjorde mina mörka ögon om möjligt ännu större och rundare.

– Du, hur ska vi göra? Jag insåg att jag plötsligt verbalt gjort detta till ”vårt” problem, inte bara mitt.
Han lutade sig konspiratoriskt närmare mig och sänkte rösten, precis som om vi just skulle dela en hemlis.
– Vi gör så här. Du kör upp bilen till Trysil och har den där under fredag till söndag. Sen kör jag upp en ersättningsbil till Trysil under söndagen så byter vi helt enkelt bilar. Vi skriver nytt kontrakt under söndagen, jag startar tidigt och får en skiddag och kanske en middag med dig innan jag åker hem. Sen stannar du under måndag och åker skidor och tar dig sedan hem. Hur låter det? Han såg riktigt stolt ut när han var färdig.
Jag stirrade bara klentroget på honom.
– Menar du det?
– Ja, de e klart. De blir ju en skitbra lösning.
– Men jag fattar ändå inte riktigt. Då blir det ju två avtal, men en bil har ju då gått 100 mil extra fram och tillbaka. Hur blir det med det? Han log lite överlägset, precis som om jag var helt ovetande om hur det går till i den stora världen.
– Ingen fara, det lägger vi bara på fakturan på bil nummer två. Det är ju ändå försäkringsbolaget som ska pröjsa. Nu har vi två avtal, ett för fredag till söndag och sen ett för måndag. Och allt är rätt i datorn. Och du kan åka på din skidresa. Och jag får en utflykt på min lediga dag och får åka lite skidor. Perfekt för alla. Och försäkringsbolaget gnäller inte, de tar ändå in mer i premier än de behöver betala ut.

– Ok, tack då. Jättesnällt att du hjälper mig, fick jag fram och fyrade av mitt bästa solskensleende.  Efter en del knatter på datorn lade han fram ett kontrakt, där jag  rafsade ner min namnteckning och kvitterade ut nycklarna. Han fick även mitt mobilnummer, så att vi kunde göra utväxlingen av bilar på söndag.

Det var alltså så här mycket det var värt med regler och moral. Samtidigt struntade jag i det den här gången, bara jag fick komma iväg på min skidresa. När jag gick kastade jag ett öga mot kassadisken.

Var han inte lite söt ändå?

                                                     @