Nibelungenringen går under vattnet på Jupiters atmosfär.

I dag har ni sett det, inte i morgon.

En övergud i chiantiflaskor och tal från Dostojevskijs mardrömmar med tigerränder inlindade runt njurarna i leverns centrum.

Förut skett har inget. Och ingenting i mjölkskålen där gudar badar heller.

Jag dricker vin ur mitt eget kranium.

Ögon i mun utan hålor och storkar som biter med näbben i rymdens sfär som lockar från en prinsessas blonda hår och med blodet som is i diamantvärldar av stoft med regn i hjärtat.

Operatetralogi där karuseller snurrar med klockverk i molntäcket.

Jag äter världar.

Ryska dockor utan själar men gjorda av Edamer.

Klockan har tickat slut, allas vår tid går ut.

Solen är borta och himlen är tom.

Den fäller nu inget mer än tårar.

Rymden är mörk ty inga stjärnor lyser mer.

Allt är borta och förlorat.

Regnet är jord.

Jag skålar med vinet i mitt kranium och flyter iväg till söms.

Natten och dagen är kommen, och någonstans där, i vimlet av tid och rum, där trådar slutar spinna och cykler av världar cirkulerar stumt, drar jag en sista suck av lättnad.