Gamle Heinrich som sett så mycket elände i sitt liv slog sig ner på en bänk där det låg tre döda fjärilar. Han föste ansträngningslöst bort dom med handen och suckade sorgset. Grät gjorde han också. Sedan spelade han lite flöjt till deras ära. En fågel satt på hans hatt. Varför visste han inte, men den sjöng väldigt fint. Solen lyste ovanligt rött den dagen. Det bekymrade honom. Så han spelade lite flöjt för solen också. Då blev den grön.