Jag väntar på en öde perrong
Här stannade tågen en gång

Asfalten ligger kall och våt
I halsen har jag gråt
I handen ett brev med förlåt

Jag vet inte till vem
Kanske är det hem

Kanske är det bara till mig
Tror ingen annan bryr sig

Jag ska ut och se på ljuset
Tysta suset och bruset

Tågen stannade här en gång
Vid denna igenväxta perrong

Där borta kommer mitt tåg
Det blir det sista jag såg

Min kropp faller hjälplöst ner
På asfalten ligger jag och ber

Öppnar ögonen och ler
Jag tror jag ska leva lite mer