Jag är så trött på detta helvete
denna jävla paranoia.
Dessa jävla sömnlösa nätter
dessa helvetes långa dagar.
Med te på ena sidan och självmord på andra
sitter jag här och tänker.
skriver.
formulerar.
När ens vänner inte känns som vänner
men mer som assistenter
till denna jävla misslyckade människa
som inte ens kan säga hej
utan att låta hes och död.
För denna jävla paranoia
kan få en att tro
att sin egen mamma hatar en.
Samma mönster, annan tid
vi har pratat om denna skit.
Depression, anorexi, självmord och sömn
skriv ut mig piller för att slippa denna dröm.
För jag klarar verkligen inte mer
för när såren inte läker
för när sömnen inte dött
så sitter jag och tänker
är sista timmen mött?