Spjälar vi en bruten tystnad?
Vattnar vi en vissen lycka?

Vilar vi stilla, ömt i vakt, vaggande i en mitella?
Tills det att vart och ett, utav,
våra blad,
står spända?

Tills att allt åter är ett verktyg till att smeka, eller slå.

Tills det att allt åter, är vackert vår,
omöjligt att rå,
om.

Sakta döende,
i det vatten vart vi står.

Som.
Om.

Så,
Spjälar man en bruten tystnad,
eller låter man den skrikande gå av,
på mitten,

och flagna på middagsbordet oss emellan,
dag efter dag.

En sommar igenom.
Snittet.