På min inre barndoms gata, så bor alla kvar i samma hus.
Och har samma saker kvar i samma lådor. Hyser samma lycka för samma gåvor.

Jag har flyttat men har ett orört rum i mitt sinne, det är en hel skalenlig barndomsby med småfolk i, därinne.
Jag lever mitt liv med en medveten falsk trygghet om att samma dörrar leder till samma rum, och samma nummer till deras fasta telefon, eller att dem bor kvar på samma gård. Så dumt.

Men det håller mig i handen när världen känns för stor, att gå in i mitt rum där all min trygghet bor.

Jag menar inte att allting ska stanna där vart jag inte är, men det är en oroskänsla att veta den enorma skillnaden, på där och här.
Jag önskar alla mina barndomsvänner och trygghet, all lycka och framgång, må deras alla drömmar slå in. Men låt mig få drömma och trivas i den barnsliga fantasi som är min.

Där kan jag ännu minnas doften i hallen på varje en utav mina klasskamrater, jag kan fortfarande känna legitimiteten i att ställa om klockan och komma sent till maten.
Jag kan fortfarande trivas i tanken utav att ha alla sina hjärtas band knutna till handtag med en omnejd på ett par kilometer. Jag kan drömma mig tillbaka och önska att jag berättade mera om verkligheten.

Jag kan önska att min otroliga kärlek som jag känner inför alla er som inte vet någonting om vad ni betytt för mig, hade kunnat få landa.
Bara eran existens, att ni kom till skolan varje dag eller att ni handlade på samma affär som jag.
Den magiska trygga ram ni utgjorde för mig.

Ni var en sarg när jag skvalpade omkring emot bottenlöshet. Destruktiviteten och vilsenheten i den pojken kapslades in och hanterades tack vare er.

För att ni fanns, finns.
Dagiskamrater, skolkamrater, klasskamrater, livskamrater.

Det liv jag lever idag, allt det jag har idag, är ni en del utav. Ni har betytt så mycket mera än vad ni tror. Under min yta på den tiden stormade många frågor som ni nötte ut genom att bara alltid vara ni.

Och trots min trygghet i att ha min miniatyrvärld grundad på passerad tid, så tar jag mig mod ibland att knacka på hos människor jag aldrig pratade med då. Människor som jag ännu tänker på, som antagligen inte vet det.

Jag blir lycklig när jag ser er omkring, ute på stan. I livet. Min barndoms gata är alltid bebodd. Ingenting förtas. Jag sprudlar utav välvilja för er. Ni är lädret runt mitt daddelhjärta. Ni är hjältar, medmänniskor, människor överhuvudtaget och ni är. Ni. Var och en utav er har en plats hos mig alltid, förevigt, i doften utav linoleummatta, blyerts, dateparfym blandad med axe, blött grus och hemmalagad mat.