När man väl sätter sig ned för att skriva så har någon kastat in en tegelsten genom fönstret. Slagord ekar genom allén och inte ens bland parkalkisarna finns det någon ro att finna. Har glassplitter i benen, brosken, filébitarna. Du smackar dina läppar. Jag slickar dina läppar. När man väl ska använda det man har tänkt till så har man inget att säga, till den eller den personen. Samhället är i alla fall ett slott och varje gång man säger att det blir som det blir så extraherar man bara sockret ur delikatesserna, struntar i den oändliga horisontmångfalden och gud vet vad det innebär för vallgraven. Du och jag är ett skott precis som en resa eller ett slott. Jag står och tittat från berget, det är en kulle, jag hänger med knävecken i en gren och stryker skalpen mot en rund sten och hoppas maximera mina centimetrar.

Lägg några stenar i säcken som konkas på, uppför – diagonalt.
Lägg några sten
-ar i säcken som konkas på
uppför
diagonalt
Respektera
matematikerna som brinner. Låt de som vet ta plats. Underkasta dig problembildens tyngd, välj pensel, välj ansiktsdrag. Vad har jag gjort. Kanvasen, armsenor, vener för sprutor. Jag kan orka mer vikt. Jag kan jonglera ditt kärleksstinna sinne samtidigt som jag känner huset kuva in över mig, det var inte jag som byggde huset, jag sitter bara i huset och tittat på grenarna i björken, hur de interagerar av vinden, hur blicken inte spelar lika mycket roll som när vi nu ser varandra i ögonen och tänker blixtsnabbt under tiden som handlingen drivs framåt, hur ett barn sitter där och ser surrealismen blomma ut ur hans huvud, in genom dubbla rutor, runtomkring i det som sluts ute, en ljuskänslighet drar ett täcke över sig, sniffar, snörvlar.

hand huvud hand huvud.

vad händer
i mängder – ansikten

travar och nördar och

träd och ingenjörer vid

nordhav – ett vattenglas

du är en vild ände

ett organiskt nanochip

porlande purfärsk alldeles

för lätt att känna sig älskad

något som kan fixa allt

inga krav, bara slit

upp

bröstkorgen

händerna hamrar

var det på min balkong som jag stod och lutade mig mot träden

vad de visste och vad de bar med sig när de

visslade

det är märkligt men sant men jag har aldrig varit här, eller jag har alltid varit här. jag har bara inte varit det. vad som helst kan du säga om det, för vadän du säger så har jag aldrig varit här. inte här heller. bär dig, vanskligt; lutar mig ut i luften med handflatan mot handryggen. balansen inombords, det talas om öron. gör en armhävning mot horisonten. slår i bröstet på benen, oar, oar hela natten lång.

varför ska jag göra det längre. jag önskar att jag inte brydde mig om att du blir besviken. jag gör inte det heller, titta bara som jag snurrar här borta i hörnet. på en tå med mockasiner, skulle aldrig våga klippa mitt hår. kan du göra det? så du inte blir besviken. vi kan gå bort från hörnet. ut och runt omkring, till, här i närheten.

face

cmd+t/ctrl+t

shift+dito

orkar inte

bidra, min skatt. har för torrt saliv för att döda doobien. får använda tre fingrar. drar dem igenom ditt hår. det är så du vill ha mig, som jag är. efter att ha kliat in lite aska i ögonen också så blinkar jag under lugg. säger du får inte. säger du får testa mig.

säger du får inte.

säger du får.

säger jag har

har jag tappat bort mig

i din text och vet inte vad

den handlar om. jag sitter

här på stolen med underarmar

-na mot taket och känner handleder

-na puslera. vad sägs om handklovar.

vad händer om. eller hur. skulle det kanske.

gör vad du vill. om du vill. jag gör vad jag vill utantill,

utifall att, till dess att,



söderöver.



om vi kunde resa.










*







Inte paradoxalt men åtminstone säreget, att ha en dualistisk konstrukt som för samman text och kropp som motsatsförållanden. Nog om det, om mig. Jag tycker så mycket om din kropp. Det är synd när din kropp inte äger rum. Jag vill inte ha din text. Eller är det tvärtom. Texten och kroppen har inget med varandra att göra. Det som sker när text blir kropp är något annat. Din kropp använder mig som något slags karusell. Får mig att snurra på stället, nämnde jag mockasiner? De är blå som sockerplast... jag lägger ut texten om att jag är ledsen för min kropp, hur den är orörlig men som gjord för att röra på sig, – inte dig, – och hur det går att andas
och att vissa språk tjänar vissa syften.

Den lägger sig över dig i oro och törst för bekräftelse när den egentligen vill säga: här finns ingen anledning till oro, jag har allt ovanpå mina axlar, som en himlakropp, såsom min himla text blöder ut, ur hjärtan, ur bergshål ovan plankor som tåg med frustande hästandedräkt skenande över halvet blå. Lite så känns det att vara i en relation. Du kan vara en måne. Jag vet för jag kan vara en vän, det har en person vid behov av en vän ibland förkunnat för mig. Jag förhåller mig till personen som jag förhåller mig till mina porrfilmer. Jag har försökt prata om Helena Granström med personen, jag har inte berättat om de poetiska kvaliteter som synes mig i ordet/begreppet/fenomenet granit eller vilka droger som fluktuerade min finess under det där gnistrande psykosexuella automatsismlismandet som präglade post-tonårens kompulsiva sug för surrealism.

Jag vet hur det är. Jag kommer att sluta berätta,
kommer inte längre att
orka syntetisera
meningarna
till något
sede
-lärande, och
du fortsätter ändå
att ta del men upptäck
-er snart och blir då be
.sviken och vadå är du
någon jävla redaktör eller
i helvete heller
din mamma jobbar
inte här
du kanske ska flytta hem till henne och suga i stället.

Så går du vidare till någon annan som kan berätta berättelsen om atlas, eller bara sätter dig på en annan kuk och är exakt lika tillfreds med det. Som det snurrar, blir helt paff. Jag vet inte varför de gråter, det tar oftast bara någon natt, vid ett andra eller tredje besöket är det så intimt och nära förestående blottat åt helvete påträngande att det måste gråtas. Jag smakade på den senaste, det var som om jag var törstig eller hungrig för just detta, som att hon var en köttbit i framtiden när jag la ögonen på, högoktanig medium rare salttänkt tårkanaltartar. Det smakade varmt och salt, säkert som min sperma. De brukar säga din sperma är den enda jag tar i munnen, som jag velat smaka. Ska jag säga så om de där tårarna? Tillhyggen man riktar mot barbarer. Jag sa ord om att jag med, övergreppet är liksom vad som gör oss vuxna, civiliserade, vilket jag inte sa, även om jag var helt rak. Hon bad om ursäkt och på morgonen kom jag över hennes innerlår, det var hett.

Det är som bekant beundransvärt att försöka, men som nära och något annat än främmande förväntas du kunna leverera bättre än så; tänk att det räcker med att vara i och för sig själv så blir det inga problem heller, eftersom ni kom så långt och det knappast genom att måla missvisande bilder av varandra.
Situationen är följande: därom har den gått vidare och därför är den inte möjlig att se i sin helhet.

Vi kan kalla den för - tiden, - livens livegna frånvaro i ett, efter att den har pekats på med hela handen så där.

Världen är vad den är och den blir vad det var med den!

Till slut tar skiten inte slut; skiten har av tiden processats genom livens livegna frånvaro i ett och därefter har den antagit sin mindre förmultnelsenedbrutna form vilket kännetecknas av att människohänder pekar på dem och mumlar mindremer unika epitet.

Då slutar man snacka skit och erkänner: den anspråkslöse förlustar sig på din tid nu enbart och endast därför att vederbörande inte kan identifiera någon rimlig alternativ väg att vandra för viljan att åstadkomma någonting som skulle kunna rättfärdiga dessa fötters gemensamma beröringsyta med läsarens av bergsliknande styltor resta verkshöjd; du stora andra, nu är vi här igen, och det är himla trevligt för oss men jag måste slå sönder min illusion nu med genast bara för att bereda yta för ett än mer väsentligt bländverk.

Illusionen att ingen eller inget ytligare behöva – idén om att översätta omnipotens motsatt den brukliga riktningen, att invertera etablerade komplex för att komma åt sanna sprickor.

Ett identitetssökande som vet att inget kommer finnas som inte redan är. Alltså: jag behöver skriva för dina ögon nu när mina spelat ut sin roll. Går det att språka om minnet av en kropp? Vad som aldrig kommer tillbaka tömmer hålet.

”Måhända språkas vi vid sömnlösa nätters drömmar” heter den här texten.


På Blå lotus spelar de Portishead. I ett sinne en tanke eller insikt om att det aldrig finns en total tillgång – att det alltjämt finns delar av ens förhållandeande som är mörkerlagd eller utanför rymden eller på andra sidan månen liksom. Inte ens sorgen är ens egen – en vet att det finns ett behov av att få ut, hänga upp känslorna på något, och finner en relevant nyhetsrapportering…

You have to put in to get out, darling.

Fö-Rö-Delse riktad och genomförd, vad som helst, tyckte bara det var trist att ge sig på svagare så sparade uppåt i huvudet och formade läpparna till denna mötes- eller idealplats för något särskilt: Barrikaderna.

Granit.

Det river och sliter i en hur den inte är när det känns som att det man tänker på eller längtar efter är någonting som världen borde anpassa sig efter.

Det finns en cigarett bakom örat och den kan väl lika gärna glöda, halsen vrider sig mot mig så kameran visar alla andra något som måste greppas tag om, erbjudas massage, musklerna i det ännu oupptäckta kryllar av knutar, vi vandrar omkring med blodproppar och undrar varför vi tänker så outhärdligt.

Disconnection – and we are of – have a safe flight – use the seatbealts as if – and now we have landed.

som att allt skulle vara ansträngt för just den stunden – och sedan blir man förvirrad i efteråt inuti bakochfram utanför innanför utomorden-

jaa ni ska titta på mig när jag upptäcker ord. jag vet inte om det är en bra idé att rida en kuk som penetrerar dig hela vägen genom ända till revbenen. Det sker en bifurkation vid solar plexus, gör din yoga. Och kroppen är ju bara gjord av vatten, det går helt enkelt inte. Så rann luften ur den visionen som en strid stråle punktering. drip drop. jag älskar dig min älskade nu ska du spränga en båt snart. inte har väl jag haft något bekräftelsebehov, som floden. föreställer mig skimrande trådar givna marionetter. släpper inte lätt. lågsint som en asagud. det är närvarande i varje vision att den tröttar ut sig själv. En outsinlig vilja att konsumera lösmedel, göra ren händer, rensa hals och mage.

”Den seriösa texten lider. Dessutom är den mansdominerad: […] Men de kvinnor (fortfarane majoriteten) som har huvudansvaret för det lilla – hemmet pysslet och kärleken – är för den skull inga barn, de lever inte i utan med paradiset. Den som tro något annat är en modernistisk smygmacho som förringar kvinnan till mystiskt väsen genom förtryckande idealisering.”

Skulle du vara så vänlig att berätta om dig själv? Om känslan som infinner sig vid närkontakt med självbilden – hur ögonen är hål under upplösningens skov, hur distinkt avskyn gentemot kroppen faktiskt är, hur obegripligt det förefaller att den skulle vara av intresse under sina agentlösa betingelser, att det finns en period under vilken man är en alldeles särskild sådd.

Tittar på John Podestas konst och slås av hur vackert det är med en vit pojkkropp upphängd på ett kors med ihopbundna fötter och koncentrationslägeraktigt magrad torso. Tittar på en flicka som är söt och tänker att hon borde förgripa sig på mig.

Där är du som älskar att slänga dig med huvudet först, och det får du göra, och eftersom det är fler som gör det, så är det så att ni delar det, som nästan känns som ett ansvar efter att jag har sagt att jag älskar det? Substantiell interaktivitet på festivalområdet. Evinnerlig äckelsamhet. Skulle du vara så vänlig att berätta om dig själv? Hur få det är på cafeet beror på. Det finns en väg ned i källaren, det finns en punkig attityd, det finns en känsla av att vara till för, på grund av, rakt igenom, öande. Jag vet inte hur många gånger jag måste påtala för mig själv så här att jag är tvärdöd för att världens rester ska förstå att så är fallet, hur lönlöst det är att försöka återuppväcka mig ur den grundliga uppmärksamheten… Hur skulle det vara möjligt att formulera hur saker och ting i historieförloppet differentierar eller skaver alternativt bara ger förnimmelsen av deja vú och därigenom påvisar hur ljus närvaron är egentligen, innerst inne, i den här kärnan, i detta kluster till kalhygge.

Jag undrar varför du inte förgrep dig på mig. Det var ett så bra läge och hade du inte sett bilderna? De fanns där ute och singlade ned ur det klibbiga nätet, man kunde se brundbrända biceps mot gröna förgrunder och andra mer närgågna saker från duschutrymmet, omklädningsrummet. Hur talangfull måste man vara för att beäras lite ledigt, lite njutningsfylld ansträningsbefriad understundomslutenhet? Låt mig ligga i gräset som på omslaget till Richard Linklaters Boyhood. Jag besökte Reykjavik och slogs av hur fruktansvärt äckligt det låter när de inhemska involverar anglosaxiska, inte sällan postmodernt tomma, låneord i dagligt tal – kanske delvis såklart på grund av frekvensen, hur ofta utbytet skedde, så naturligt. Evinnerlig som äcklad, äckelsam ibland. Jag lämnade en flygplats som varvade hagel och regn med soliga molnskuggor. Twittrade om svarta linjer och färgpennor.

Kliv in i tydlighetshierarkin. Viska hemligheterna och lev som det inte fanns några, med rösten, som stämbanden darrar, eller klumpen ovan adamsäpplet ansamlas, vet inte vad som gäller för någon annan. Bryr mig väldigt lite, till skillnad ifrån hur det framstår för andra. Det är ett skådespel som föranleder publikens lättnadskänsla.

Kvällen kom och det var dags att visa upp sig medelst webcam. Jag undrar hur du kan ha undgått bilderna, vistas inte alla människor i subversiva sammanhang? Var det tänkt att jag skulle vara en av alla som inte vet? Om jag visste bättre än att hålla tyst. Jag ser löpsedlar, jag ser rubriker, kolumner, privata mejl, dödshot, funkofobiska fördomar, kärleksfull rasism, ett härke av förväntade besvikelser. Utanför fönsterrutorna skäller hundar på hundar, bröder slipar kniv mot bröders halspartier och hennes nyckelben lovas evigt skydd från omvärldens självbedrägeri. Med glupskt kurrande hjärna utforskas hennes tomheter, rutas in till dess att respirationen nått en gemensam takt och vårtgårdarna blänker i fönstrets röda nattsken. Till den dagen fingrarna inte längre smeksamt sluter linjerna inåt, knytnäven viner genom luften och hjärtat slås ut över nattduksbordet ska våra bröstkorgar transcendera genom
pärlband av eldringar i avgrundens rymdmättat gråglödade pulsdunkel.
Föreställningarna som präglar skamlösa människoursäkter syftar som allt annat åt spektrumets båda riktningar; till hälften ett försök till ärrförtäckelse, en bortglömd sådan. Till hälften en skåra i brytpunkten som verkligen inte har lyckats hållas dold, satans fan.

Simultant forsar blodet denna afton, det är ingenting man behöver rättfärdiga. I Det Tomma Namnets ögon flyter tillvaron fram i floder från den friska luft vars böljande blå mättats av cancerogen grå sand, med andra ord ett inte överdrivet fartfyllt spektakel, men många, och tillsammans. Ursäktslös framför positivisterna; de rättänkande som en gång inte heller fanns. Asgarv från rökhärjade bröstkorgar. Oavsett; det finns oavsedda gestalter som endast rör sig i ett mörker.

Som en aura av mordiskt bäcksvart sedan barnsben förbannad rymd bär de med sig total förgörelse av rytm; denna fastnar på de blad i buskarna som ruttnade med klimatets bibehållardans den däär dagen gungorna på lekplatsen tömdes; från kvarter nedför vägar där elektriciteten brister löper de kidnappat bedrövades klagosånger.

Ingen misshandlades till skillnad från tanken.

Det pågår en ständig inventering. ”Vi tvättar mellan 21-22!” Jaha. Utropstecknet vi! Symbolspråk. Som underlättar för er. Att lyckas med livspusslet, beredd på allt. Vardagen förlänger sitt vördnadsfulla stryptag på ett så lömskt sätt att dess betagna ytterst sällan förunnas få försynen åkallad för att på så vis förmå avgöra om det är fingrarna som sådana eller handen samt armen som sådan som växer. Tornet som fällt sig självt i brist på självrespekt – nej, Mishimas sjömannahav heller, det var, det måste ha varit en oförklarlig kroppskärlek som låg till grund för allt som rönte yta för nya frön att sås och växa till sig så, ”åh, destruktivt och härligt” bör tatueras över bröstkorgen, med fjäderpenna, plockad från en illvillig natur som trodde sig vara tillåten att vila från vård bara sådär. Påvandrar ju, går runt och kommunicerar med stjärnor på en äng om särskilda nätter.

Det var dagen efter en skottskada i hemstaden som jag kom att stanna upp i företaget att känna efter. Kroppen stod givakt i regnet, elektrisk, nervtrådarna tvinnade samman till silver kring bengmärgen. Ögonen torra, snart ska jag anstränga mig för att hålla dem öppna; låta vidansiktet möta händernas kupade vatten, i ett diffust upplyst rum, med gröna gränder i bruna tapeter. Någon ryckte i dörren. Gick ut, mötte ett ansikte med utmejslade ögonvrår, korsade dimman, liksom tacklade igenom dem för att nå fram i och med att baren lades under armbågarna. Frågade en stimmig blondin om hennes namn, svarade att hon slutat med sånt. Precis som jag fick en flaska i handen tycktes ett avlägset vrål eka. Jag kände rörelse hårstrån emellan, där och då. En annan dam dök upp bredvid, bad mig om nötter, skrattade och tog på alla, ombads berätta mer: tar språng som ur ett kedjebrev, men handstilen föreföll mig direkt plågsam, alltså inte alls nära att vara i smaken, sade sig ha upplevt myggbett i sju långa dagar fastän att dessa inte hade ägt rum. Kronisk känselmytomani, blekröda hudlock blinkar bort hatfull blick. Dessa, hon uppgav, drev henne till celibat och vansinne. Jag lyssnade med ett ögonbryn, tampades med frestelsen att tippa aska från toppen av cigaretten i den vågvita koppen med kaffe.

Vad det var som skulle sägas till henne egentligen hade de båda glömt bort; han dess formulering, hon huruvida hennes eller allas. Och ingen. Som en förskräcklig hybrid tornar han upp sig över henne. Spänningen är kroppens tystnad, skuggan med vässade naglar retirerar till skogen.

"Utanför var stämningen olycklig och han olyckligt lottad ty allt och alla hade sin gång, men han stod där obehaglig i form av någon som var där han står en gång till. "

Året var en sifferkombination jag använde som kontokortskod. Rörde mig märkligt mellan divanerna, från vardagsrum till nästa, bloss efter bloss, letade efter dansbanor om kvällarna, breven som spillts kom att betyda allt mindre. Om något kunde betecknas som ofrånkomligt vore det en bild av självantänd revolt. Ett brinnande torn i flammig miniatyr vars sken kastade ljusfria lågor i kameleontfärger över personlighetens konfigurerade noder.

Försökte skärskåda upplevelsen av natur, det slutade alltid med ett jag eller ett vad som bara ord innan började på exakt samma sätt. Fängslad utan att ha blivit fångad skakade mina av åren ärrade händer som bilantenner, utan att snappa upp en endaste hållbar frekvens, så jag försökte förhålla mig bussig och upptagen med bygget av en hygglo igglo medan det väl egentligen bara var regn som längtades efter. Men, precis det alla upplever – som paradiset flydde tiden i från mig, allt vanligare blev det att skuggan följde med mig även till de oupplysta rummen, där en tillkortakommande skaparkraft rann ut i sanden som stormar, vilka kulminerade i virvlande irisvibbar, för innandömet manifesterat som intensiva, kryllande rysningar ur självaste benmärgen.

Samtidigt var det inte mig främmande att urvattna hoppet i olika kyrkor dit jag gick i keps och trenchcoat med samtal som enda mål; samtal som jag initierade med besökare som såg allra minst angelägna om att kännas igen, låta tungan sladdra under flackande blick. Fortsatte helt enkelt träna på att vara en god kamrat. För var kväll som passerade blev ansiktena som korrelerade på andra sidan de runda träborden alt mer härjade av livets kompostkaraktär. Fascinationen koncentrerades till något besvikelseliknane: "– en stund på jorden att, ömsom låta katter jaga laserpekarens röda punkt på garageteglet, ömsom hagalen jaga ”horisonten” – hur lite gemene man förmår berätta i jämförelse med hur möjligt det verkar vara att lura skjortan av sig själv. bara lämna landet du närt sedan det över huvud taget var möjligt, sedan språket plötsligt fogade sig (duglig som en parantes till utgångspunkt i oberörd mytbildning av den inre rymdens yttre historia:) flykten, jag hör den som en viskning i mötet mellan pupill och trycksvärta, fäktande mot det med vassa tillhyggen och skarp smidighet, den extra millisekunden av släpig sång till just det där, precisa trummor i virvlande atmosfär, om krocken mellan rytmikens mening i dess rytmiska meningar – vi delar det här, utan att det är synd om oss, det är bara synd för oss. Därigenom blir det musik av oss. Att ett ord kan betyda säger intet, om något, om vår verkliga natur, den kommunicerar medelst metoder, så måste det vara när man inte når, varhelst, ut och bara in eller inåt, djupare, kom igen… Havet vilar aldrig och vad som sker i av landet förslavat sjövatten ankommer inte mig med ankaret i reflektionen som dallrande försvinner i takt med vågornas mått, en svart låda i ett störtat flygplan saknar alltid egenskaper, så mycket har jag förstått, i en regnpöl, förtvivlat, ett stormande glas nordhav flinar brett så skelettet skiner under huvan, spricker liksom upp i ett leende på öppen gata, eller nej det var bara en gäspning, jag ska vara på vägen till sömnens rike.

Titta på en så vindlös sjöyta som till synes trotsar sömnen, den har nog väckt gott om demoniska funderingar berörande sitt inte skenbara djup och varför i helvete då. Undrar ofta vad det är som håller det tillbaka. Ingenting: det är ett hittepå som uppstått, blott kommunicerbart genom utropstecken. Och utgångspunkter. Och. Om jag undrar högljutt, frågar med munnen, så brukar det antydas att rörelsen minsann inte bara är vad den är, utan lite mer, när det kommer till stupet som pekas på vid just mina tår. Så jag, jag vet inte jag, går och lägger mig om jag inte redan ligger ned och hur som helst, frågar inte, håller mig civiliserad, med svanskotan påtaglig, öm, som svedd av en rävsax. I egenskap av man, en provokativsubtil efterblivenhet, dömd att efterrationalisera kring den hos barnabärarna omedelbara omsorgen, likt Heidegger, med mentala blockader vid utövning av empati; allt som blir, en empatisk utövning, charm som förtrollar, förtrollar… fängslar. Se till händerna och sov sedan så gott. Rädslan för mörkret som flåsar i bortglömd nackbehåring med läppbitande, knägnagande andedräkt.

Rädslan som genomsyrar allt, inte nu men hela tiden; då – den är allt som finns att vara; medveten om, det som är, kom igen – kommer igen; vi sörjer eftersom det fanns dom som aldrig kom igen, och eftersom det finns dom som kommer i en utan att någonsin komma till en, som hit- och dittills enbart är och förblir en tidsfördrivarmaskin, våldsam mot exempelvis obestämbara Allt och det nu när du ska reproducera detta.

Behöver vätskeersättning, mjölk. Vill inte veta mer om viljan som sådan!, vad jag lovar om du bara kunde ombesörja halsen, massera adamsäpplet med slutna ögon. Tryck in det i benmärgen. Panthomaten vältrar sig i gröna skogar kod och tvättar sig under armarna med pissgula strålar från ett laserkluster i väggen av ett armbandsur. Slår upp locken med svart koncentration, tittar så ned på båtbenet, vrider handleden för att se pulsen stilla slå utan att lämna ringar på vattnet. Räknar på/med/ordlöst konsekvenser innanför ögonvitorna med dessa hovrande händers överskottsenergi sprutar i återhållsamma nedslag på kalkylatorns analoga knappar, verkligheten upplevs som en fin utloppsventil, med ett svärmstämt tonfall.

Så här gör man: projicerar hela sin halvfigur på någonting blankt till synes och vackert i all. ”På så vis slipper man syntetiseras.” Urbota dumma påstående, avlid i en trädkrona under månen. Syntes är livets mening och att bli sjuk är att bebos; orättvisa främjar bitterhet och så tuggas gruset, tumlas mellan tandställningsrader. Stilla, komplett.

“To remain stable is to refrain from trying to separate yourself from a pain because you know that you cannot. Running away from fear is fear, fighting pain is pain, trying to be brave is being scared. If the mind is in pain, the mind is pain. The thinker has no other form than his thought. There is no escape.”

vad som saknar nytta blir till tidsfördriv att efter bästa förmåga vältra sin ångest och sitt lidande i

som en kondom över

kroppen ett kallt eko

jag skriver för fängslat ljus

det som rör sig med isarna

hjärtats lyster kan vi säga

kroken i andedräkten

och nej man kan inte rå för

bara rå om

och slita halsen av dem med tänderna

upploppet i kopplet

skrattet som ekar via grändväggarna runt hörnet

hör skrattet som ekar

ekar

ek

ekarna

leden

hur den leder oss

ur det som är att ledas

Konsten att vara, dels närvarande i nuet, men Och där till, given som en personlighet, konststycket; lamslaget målsökande mild i kyla av ostängd käft. Som rökringlande yttrar dem; i närheten av eftertrakterna, där stämbanden rosslar sublimt som relaterade till decentraliserad gemenskap.

"Mitt liv som värddjur:" Höjdpunkten i livet var ett musikstycke någon annan komponerat, några ytterligare framfört och så slutligen jag i slutet av produktionsled och konsumtionskedjor. In mellan öronen, i rörelsedetektorn. Känslan när basen bombade ut ifrån kärnan av varseblivningen: expanderande, explosiv, gränslös, övergod. Att plötsligt förstå hydrans sanna väsen, att låta sig förgöras under dess evinnerliga tyngd. Prickar, linjer, mönster från det teoretiskt främmande. Någonstans inuti allt finns ett hjärta – i så fall finns annat också. Masserande luft, stenhårt axelparti utan vidare. Slappnar av i nacken: liksom dyker för ett andetag. Måste jag berätta detta för dig? Uttala det högt: ordet behöver inte vara en förbindelse. Tilltänkta kroppsformler, utövat uppgiven matematik. Skulle snarare kalla dem hål: den stora ringen på det å ena sidan svårskådade havet.



Rädd att



Övertygad om



Ödesmättad inför



Så stilla träder skuggan ned i vattnet, att fötternas ytbryteri inte spårar ur sin omkrets. Perplex med tre fjärdedelar av smalbenen vätskestöpta i en värld vars värden luckrats och det linjära lösts upp. Allt är nu att se som ett tappert försök att måla en flygfisks vinglösa färd mot himlen i horisontens gap.

han är en syndare som innerligt avskyr att det har blivit så jävla klyschigt att vara något – det är bara så himla synd asså – som att man inte har ett val utan två då viljan må vara något och kommer aldrig kunna sluta göra något åt det. alltså överhuvudtaget hur man än tänker på det så landar medvetandet tillslut i sin klangbotten. några sanningens budskap implementerat redan från början.

en gång i tiden fanns det människor slaktades om de inte bidrog till familjen. en gång fanns det inte människor. alla de nätter som vänt sig i självförbrännelse genom allt. inte är den ödmjuk nu för det? hänger mig till darwin, men läser kopernickin, och hänger mig till sakral materia, men älskar inget ytligt. det är bara här vi kan mötas, vi som bara kan rå om vad vi rår för, programmerade med labyrinter bortom kontroll, om vi kan skriva metaforen så, kon och troll, kontroll, blicken möts i en tvådimensionell trekant, ett kraftfält av subjektiv utsatthet, och visst händer det att man drömmer om ett annat bildspråk, men läckt ur skriftens kärna kommer orden betydligt avskalade och nakna, nakna som uppfattaren av nedslag, ytans härskare, den somatiska skönheten.


- jag vill hem?

- men ingen av oss har sagt vad hem är för något än?

- kan vara den sortens anlag... vad än det nu innebär?

- betvivlar starkt att det innebär något. klättrar mig upp och sätter mig över, gungar på grenen.

- akta dig för mig när jag inte hittar hem.

- det menar du inte?

- menar vad jag vill.

- jag vill inte gå hem, missade jag sista pendeln?

– vem fan bryr sig.

– retas inte.

– vägrar tydligen ge upp kampen om egot.

jag tittar på min kropp. den är ettor och nollor. har jag blivit hel?

- naturlig kavitet

- allt är samma.

- vågen. tystnaden. prärien.- det är bara en zlumpmässig förmåga.

okej?

- att vara ledsen. varje minne.

- tar form av ett sönderfall. släpp det och överfall mig.

- ,

- ...

- Har du tänkt på att gravitationen gör det omöjligt...?

- ...

- … jag fattar: för det att vara negativt, att falla??

Det hela blottar sig så bedårande varje gång hennes ögon möter dina samtidigt som världen möter henne, engagerar henne: i den situation då en man skulle projicera sig själv i ren kämpaanda eller hämndlystnad; det vill säga replikerar, förändrar: så alstrar hon, allt, rappsnabbt, och vad som sedan sker är inte att tänka på: till för något annat än attack.

Allt som är

nu, syntes

tappat, muterar

hopplöst mot kärn

-full upplösning.

Namn1

Minns, eller föreställer framtiden som ikappkommen: Perspektivet var tveeggat som det sträckte sig fram med armarna i kors, jag såg hennes nackmuskler gömmas under fastväxta floder av strömförande hår, ville röra vid och få en stöt, bli skrämd, vända ryggen till och fundera vind för våg på allergiska termer att svalka ytan i min hud med som brände och spände likt ett kärnkraftverk. Det var så himla länge sedan. Tiden har blivit rummets ursäkt, vår mur och vallgrav mot verkligheten; vadän utöver den som strömmar. Puss och godnatt, hoppas du dör. Se på henne. "Hur skulle jag kunna bestämma om väggarna rör på sig?" Hur hon funderar på om vi är designade eller gränslösa. "Jag vet inte alls ", ser på mig med väldigt stängda läppar. För din skull. "Kanske bara design" Om det fanns ett hål, någonstans här och nu, då. Då. Det gör ont. Lämnar revor i tapeterna, kryper ihop i ett hörn. Söndrar trädoften, andas. Det har gått så fruktansvärt lång tid. Sedan dess har världen ännu ändrat sitt skimmer, medan en annan fortsatte knycklar bollar av papper och sätt dem med total precision, tjugosju meter papperskorgskast. "Jag vet inte alls?", skruvar på huvudbonaden. Som själen gick att rotera, kanske också. Sorgen i att de levde helt vanliga liv. I och av. Känslan i mig av mig blir mitt vad. Ställer dig framför. Silhuetten och solen. Finns det verkligen något i ögonen? Blodsprängda, halvskriker: visst ÄR DE klarblå? Bara en natt till, kollektivet tröttnar aldrig och bärs av de få. Tack för allt. Pendeln, den här karaktären som skruvar på sig. "Vad är klockan" frågar du, äntligen, något, brister båda ut i ett gapskratt. Var det aldrig så spänt som vi både förställde för någon utav oss? Hytter med näven i luften; tappar den på nytt. Bortom bergen, savannen; hela jävla utsikten tog den sig ett språng, tanken; uppstod inte, landade.

Är så långt i från en kropp man kan vara, känns det som, det där innanför väggarna i brist på bättre ord, när hon stiger ut ur vattenfallet för att stöta tillbaka solens strålar; blicka ned på åldrade händer som dropparna rinner av dem, händer som säger, vad, att komma ut? Fönstret, bara öppet några centimeter och ändå, flygplanet, sågandet, däcken, fågelsvärmarna studsar in – den andäktiga tystnad tillönskad världen visar sig, i sin fåfänga missuppfattning. Ljuden någon form av säkerhet, som om kroppen inte behöver betvivla det utanförifrån intagna. Minnet av bubbla, ögonens nålar som bryts.

Tillbaka till fötterna. Det värker i bröstet för varje ställningstagande, var direktion och det helt utan anledning, ingen fördel finns att väva fram i hudomlighetens varma ångor, meningsfullt med tragedi nog. Därför att det är i sorg som det som fortsätter, fortsätter: vad som följer svårtämjt som bisatser. Det här är antingen doften av gårdagens glänta eller ved i kaminen. Eller har möjligheten passerat, av tid och an, tingen brinner vidare cirklar? O, eldstad. Naturliga ställningstagande, eggande ord; måtte det aldrig ta slut. Som rök ur fabrikernas skorstenar reser framtiden blicken för att i svindeln tappa fästet och så slås ned i genomskinlighet, visserligen lik lynnigt rinnande vatten. Och det var sanning, framavlad autencitet, så mycket gick att förstå, men hur den kunde utnyttjas förblev oklart till dess att. Det inträffade. Som. Nu, så här då alltså, i efterhand - framtiden förblir, den första efterhandsrationaliseringen, en mental vålnad i ytan på den stilla sjön där stenarna ligger stilla under flöden som porlar för dig, för dig, namnet. I morgon ska allt bli bra.

Fläckar, brusgröna fläckar i obestämt blå iris, som expanderar radiellt, irisar i egenskap av radier, så små att de inte synts, det krävdes att en snårskog av brännässlor växte fram, betraktade utan sekatör till hands. Brinnande mörker som nästan når upp i näsbenet. Vad ska jag till vattnet och göra, nu, när det enda jag kan göra är att bejaka glöden? Lika lite som floden kan försvinna, går tanken att klippa av, annat än med en utgångspunkt, ett tudelat mynningshål i näsans ände av geväret, som när jag nu drömmer om ånga, att den stiger till moln, vi blir moln, alla blir moln, av vatten, oförmögna att på riktigt uthärda vårt gemensamma bildspråk, men jag stannar, stenlik som en komet, i sig svanslös som en meteor, bergliknande som en vulkan, med en hemlighet, en uppenbar ägodel att gjuta under smoget från en kittel till synes utan färg, kall och frånstötande, egentligen raffinerad nog att motstå ljuset, i dess dammbristning, som inträffar efterlängtad, äntligen är inget ord, läcker i djupled, en smitta i nattens hypnotiska brus fri från cirkulär mållöshet, förlöst från fonetiska handfängsel, med en filt virad kring trådarna som lämnar spår i luft, den där autenticitet löder avtryck i tyger, små strimmor av irisrök och doften av bränt trä… Passiviteten tar oss genom, till det slutgiltiga. Nåden. Där föreställningsförmågan når sitt klimax.



*

















tänker kontroll tänker spöke tänker luftlandskap tänker jordenskogen men aldrig riktigt horden, du sår en fåra, strömmen skådar: ensam tänker kontroll underifrån betraktar texturer och dess texturer, en obehaglig utsikt, ett utträde ur päls, en insyn i musiken. från ovanifrån, sett ur värmekameran, finns fler hushåll än förväntat utan utslag på radarn.




&




allt det undermedvetna, jag är ledsen vi är ledsen, men det här är trots löften om bot och bättring inget vittnesmål. det här är ett litet hål. ser igenom: staketets silhuett, råmanden, nästan till och med vindar, hallucinationsmoln; sky? rör om i hjärnan.





&





isen var en permafrost, missförstådd inuti henne.





&





bringar in ljuset ute i – den den,
gör så allteftersom den är vad det blev av ett blivande
när den nu blir – roterande rymd
liknande
måste vi inte, förresten, är det inte lika bra att bara glömma tiden?

ett dödsfall och, hädanefter vid en horisontlinje, som sprättes upp av en bredkniv, milsvid som vykortet – permanent pantsatt, denna visualviralt vederhäftiga vansinnesvägg av utsikt, uppsyn, ursprung, i själens stängda vinkelhake där ovan

kindernas käkar
idisslar tystnadssprickeluften

flodens flödande sinne
till glöd som här
ska, sippra
in

och möblera
tomhet med
värmen av
hudavstånd,
värmen av hjärta, värmen

åt förbenad hjärna,

puls och frost som tynar fram ur hösten
vi ser som en skugga av en annan, pulsfrost
repeterar, faller igenom, lyssnar så på moln
-en och önskar oss sånger, vevar diset ned från
rutan för att sträcka ut en hand, vinkeln, handflatan,






&





omhänderta regnet, tillåta kölden, vi står som barrgrenstalanger och märker avlidenhet

det rör sig omkring vårt paradis i naturens dröm.







&






ånga
i detta regn
som på vägen mot väggen
inuti gudagom
-men tungan för
smakar snö, blundar hårt och efteråt har
de blivit till snö, till snö, att samla högar av,
anbefalleruppmanar en korg i sitt bröst, särar
på samlingen efter den inbördes ordning
som den sekundära skammen intet vet något om.




&







att det tog sig ut på tu man hand







&







annat än som färger
vittnar om linjelösa känslor
och gränslösa grepp och din fängslade själ, jag
utbrister i dröm: hostar upp ett vanligt hjärta, och

du blundar för vad du inte gör med mig, du ser vad du gör med mig, inte tvärtom, som jag råkar ha en röd tusch i min faders händer och stryker ett kryss på skör skalp med ögonen tryckta mot bröstkorg ...

... fästa i trädet grenar enligt cykelns rytmik, anteckningar som fladdrar, som jag blåser små insekter från
bladen med dikt, med själ, med vaku
-um, med längtan, liksom, hur det är,

att vara så tom att inget får plats.







&






som en skugga finns, där
den rör sig över väggen
som en sprayburk, hopplöst

och så när dödens rike; expanderar
en känsla av tanken om möjligheten att
– O,

snart får vi inte plats

skärvlik
ljusmotsats
på fel sida den
här olåsta dörr
-en
för/till
det hem som gav oss mod att lämna.






&






ett stycke barn
på drift bland ovåglånga
fälten av, mänsklig!, gränslöshet,
denna hudomliga gestalt,
innerligt ytterlig och därigenom
mänsklig!, någonvar därute, rymddräkt
slungad mellan stjärnor, varsamt svävande i ögonlock.






&





i stället för att skriva
natten ljus
fördriva handens brus
införliva
sekunderna då
det finns ett du
som väntat på mig
som jag har väntat på dig
genom dessa nätter som passerat
detta paret blodiga ögon
genomskåda
hur omärkbar
denna
hals
torr
och
tyst
inom inuti
i till och
med stup
-rännan, sväljer
ett uppspytt skräddarsytt kretslopp
i stället för att springa i väg och komma tillbaka
slår jag ned, slår jag upp slår jag
in en öppen dörr
det slår sig självt
blott i en volt
slår jag rymd –





i kaotisk sfär: kan den där finna lyckans synonym och låta ett par axlar skonas från vad de bär?