ja det är jag?
ja
just
det
det
ja
nej då,
gjorde ingenting
Allas heder,
är själv
-klart helt
"på det" klara med
att
livet inte är
något
att
leka med.
Oartigt,
Som så
-dant...
Det, du vet
av
att,
blev ont: Att
leva, ut
eller upp eller
så, när språket ber
-ättar för de som har
kommit fram till
undertexten: inledningsvis
och armen är sönder. Då fanns
ingenting men, ändock, plötsligt
Nu:
sitter,
och ...
tittar ut. Ut
-sikten: tråkig och
och och och
intetsägande.
björkarnas grenar,
ursprungna, vajar likt
frågetecken. Men det: gör inte så mycket.
igenomlever
inte så mycket annat än
romantikens mystiska überqualität.
Utgångspunkt
för väl-men-ande
tvåvägsorienterad förtroende
-ingivelse:
Behöver
knappast, varken
urskilja eller uthärda
någon
ödesmättad oro;
– i skuggan av din gudomliga förtroendeförklaring,
i ärren från skavande kedjor nära valfri byxficka –
är kroppen?, kroppen är
väl förberedd på svält
-en och
psyket som sådant ser inte
poängen i att förneka
evidens
-en i det
va Det
det
ständigt purfärskt
slutgiltiga lagret
av närvarande ingenting
som skola vagga
en nyfödd skrikarsjäl som denna
till klardrömssömn omhuldat inkluderad
i den onämnbara trygghetens osmakliga mysterium, va.
När väl mina ögon har funnit ro
och hittat den
punkt, va
i rymden som är
av
dem bestämt
fastnar konturerna sedan
länge? ett skepp kommer lastat med grund.
av
exempel
-vis ett
utgångsdatum
löv, jagande/eftersträvande bottnar,
eller
som nu
en något
svagare ljus
-satt del
av, vet inte, som bländad, vad,
skymtar form
-tegelstenar?
komplexet på andra sidan
förortsgatan; vid kanterna förloras skärpan,
helt oklart exakt var, värld
-ens färgschema börjar vari
-era dynamiskt men återställs
så
snart fokuset
bryts,
byts,
styrs.
Ibland
välkommet och kommet
sällan väl bland allt i.
Så
har det fungerat
så
vitt
jag kan
minnas -
vilket?
Det som innebär att det allt
-id har varit så, även om jag
nu är... skrikarsjäl.
Vargar, makt och avel.
Munkorgen som evolutionär avsaknad.
Efter en viss ålder är livet.
Ack och åh, så
Svårt o
(så) -av
(intentionellt)-sett.
Efter ett tag medelst denna typ
av ensamhet följer uppenbarligen
naturliga ifrågasättarformuleringar
Såsom
Är detta
ro?
Mindre en kontemplation
än en fortlöpande likgiltighet
inför synens hälsa - dess flexibla
förmåga; eller ett visuellt bevis på
sinnenas degeneration? Ju mer man
ser desto bättre, känns rimligt och logiskt.
Men hur ska jag veta när de ger oss kaos.
Vad som helst
i väntan
på
att
akt
-iveras
av
en annan
människa: intravenösjag
-et kan arta sig hur som helst i ensamhet.
Stäng av internet.
Att jag inte insåg detta.
När jag valde denna
periodiska epok
Det är ofrånkomligt, hjärtskärande och en oförkastligt tydligt bevishetta mot isens brist på iq, privilegier och
kapital.
Men till mitt försvar
har
det
aldrig
varit
vad
som själv
yttrat att det är en
smart - även om det nu
lätt
kan
tolkas så, när
man, pekar
ut
bristerna
man har förmått
att
identifiera,
med allt
som inte till
-hör mig. Detta området är inte mitt.
Här är jag en turist, det spelar ingen roll att jag känner att jag ska stanna: känslorna är begränsade i sitt
omfång.
Inser allt
-så att det
kommer komma
att
lämnas, trots
att, om
det
inte
känns så just
nu. Gör
gärna
det bästa
av
situation
-en utan
att göra
anspråk
på den som sådan; som
den del i en fort
-löpande utveckling som
gemenskap kan
vara
och
är. va
Rengör
gärna
de rökdon som
erbjuds en viking som
ser
till att
hålla rep
-resentabelt bordsskick i grottan.
Nej. Alla de ställen som välkomnat vem som helst har jag lämnat. Jag har aldrig nöjt mig: jag har alltid gjort
anspråk på mer... ack, nej, inte mer, det är en språklig skymt, ursäkta en dåre, och tillåt den, om inte
korrigera, så åtminstone revidera,
om nu inte korrigera:
jag, har,
all
-tid
gjort
av och an,
språk på fler.
Vore detta drag hos en beroendepersonlighet? Att vägra acceptera sakernas tillstånd: att man är sina
handlingar, inte "sitt"
känsloliv?
Måhända
världens mest intet
-sägande ord. Nu när
jag
för
-söker
, lämna dig själv
måste det
understrykas:
hatar frågetecknen
men det går inte att göra
något åt,
eller hur - skulle det vara
möjligt så skulle man helt enkelt vara
omöjlig, gott
så. Jag kan leva
med det, har jag lärt.
Det är ju inte så
att samhället är
fritt
från
logiska glapp: inte ens vet
-en
-skap
-en kunde
hållas fri
från
den kultur
-relativistiska
revolutionens sanning.
Här sitter jag och tittar ut. För
-söker projicera
känsloliv på
det verkliga, så
som den programmerats.
Bestämmer mig för att öppna detta
stora fönster, rummet har blivit kvavt.
Så snart jag så gjort
öppnas dörren, som
stänger bara för att
se den öppnas igen
när jag, avsatt mig från fötterna,
åter sitter vid fönstret... som för
-ut.
O
-lid
-lighet, den för
-rädiskt sällsamma
och självfarligt annan
-förhärligande förfallna,
självfallet vind
-rutetorkaraktigt
iögonfallande
har lett till
– att man inte får ledas –
att man får bileva
med drag. Men vad!
Vägrar: reser på den igen, går runt sängen fram till dörren, skjuter igen och låser med viss möda. Tänker,
tänker jag, här skulle det bli ett fritt spelrum för fantasin att förkläda individens tvångströja till tankebanor.
Men fantasin uteblev som en resa.
Det kanske var dumt att lämna jordelivet för rymden: det kanske var dumt att inse att också jorden finns
inom rymden,
att
allt
som
sker
här inte på
något vis är
exkluderat från
den stora evigheten.
Och?
Det kanske var dumt
att
koncentrera
insikter: och!
det kanske är dumt
att, det finns sådana som vad,
och du.
Du
har hängt
kvar så här
långt, starka du.
Du får mig att vilja skärpa mig.
Bara genom att titta på mig!
Bli vacker.
Även om du nu
bara är
ett fantasifoster.
Vem
vore jag att döma.
Blev som snabbast bekant
med Heidegger och syntetiserade
ihop, att:
språkets mitt har blivit insinuant,
helt
i
stil
med den upp
-slagsfriske
vulkanen
som uppbrottsprocess
osar av kognitiv lava
vilket gäller för samtliga
vilket medför att var och en
bör kommunicera i så värde
-neutrala termer som möjligt - detta gäller dock främst, eller kanske endast, de som har förmåga att
kommunicera.
Detta är något annat.
Poetisk satir, anyone?
Här kan jag inte särskilja
själva mitten av mig
från
språket – språkets
mitt, – givet innebörden
av en
otvivelaktigt perfekt intention
som inte organiserar sig bakom tvistemålet gällande
var-för
det är en
rationell slutsats
att jaget är språk.
Du,
själv,
en nervtråd.
Språket är detta.
Plask, plask.
Nervspråk. Efter att ha
umgåtts i ankdammen med
för en annan övermäktiga människor –
mycket vill ha mer av det utsökta – brukar
mina stämbands
-framkrystade nonsens
-ljud ur
-arta sig som
så
Här:
"Vill vänja mig av all... 'vackerhet inom'. Den når ändå inte, inte ut. Saknar syfte. För värdefattig –,
och eller men eller bara en bisats att ögna utan att försvinna bort från det rytmiskt radarmässiga kretsloppet,
– för handel. Transaktion omöjlig på förhand. Men stoppa gärna ett mynt i maskinen, den lär komma
att aktiveras. Om inte krävs service: trots behovet släpas operationsbordet aldrig fram."
Men man lär sig. Det vill säga, läser in sig. Jag menar. Jag. Inser ju. Att. Jag, bara... ljuger; för mig själv
– gemene läsare borde inte ha anledning att känna sig förrådd, även om det vore så att den är suspekt
nog att missförstå, det som jag, från första början, sett som ett totalt transparent verk gentemot
sammanhanget.
Dah.
Att
jag inte alls
är vacker innerst inne;
att
det
är
en
klangbottenskövlad massproduktion
från omvärldens fabrik.
Läsaren genomskådar så klart det här.
Och ser sig själv, fortsättningsvis.
I egenskap av förekommande.
"Vägar, inte verk", skrev Heidegger. Eller?
Världar, inte värk, skrev jag nu, nyss, för
länge sedan. Minnena
av
upplevelserna
blandar
och ger bortom kontroll.
Vilken som helst. Kanske
är jag inte där på riktigt,
lägger inte märke till saker som
upp
-träder
i världen, har nedsatt funktionsförmåga.
Men hur kan en då bli ledsen
långt i efterhand:
i huvudet, till skillnad
från där och då det ledsamma
inträffade; känslan tankades ned
och lagrades för att sippra fram,
måhända ut och in i den som berörs.
Vem berörs? Den eller den? Och vad berör den eller den?
Och som ledsen
bidrar man
knappast till utveckl
-ingens utforskande;
att, be
–, a och b,
samt a och o; –
om förlåtelse
blir exakt lika
kontraproduktivt
som rasbiologi.
I brist på denna förmåga
att bygga
vidare
långa rationella resonemang medelst neocortex [TM]
har jag
tvingat
fram följande mening
för tröst
(anar att
var och en blir
ett verb, nej,
jag
har en
aning om att
någon annan "en
gång" formulerade
den trösten
för
att
för
-unna hjärtan
som det fåtal som är
som oss
för evigt
men att denna vore just nu
det vore att säga för mycket
för vem som helst:
Sådana som vi måste helt enkelt förlåta oss själva.
Hör du det Island? Jag vet inte varför
jag, som är
osäker
på jordskalet och
ordvalet måste, gör; skulle
också kunna vara att man får,
men vid närmare begrundan förmår
väl inte en enda kotte att undgå uppmärk
-samma någon skillnad mellan orden.
Och ändå under
-stryker handen
dem, ja,
jag
är s
-plittrad
här i kroppen, kultur
-rymdens mitt, här
i åttan
- Ack, så patetiskt, att offentligen blotta vad som helst så här.
De flesta kan ju inte skriva - att du vill kunna skriva är knappast tillräckligt för att rättfärdiga, jag menar,
tänk på dem du skriver om,
vilket man skulle
kunna argumentera för
faktiskt är
de flesta,
och för all del dem du umgås med
som vet om allt pennan försakar -
hur ska de kunna göra, uppleva
annat än oro och ångest i din omedelbara närhet?
Förmedla det för mig. Inte för att jag hyser något större hopp om att så ska bli till.
Särskilt då sett till din irregulära informationsinsamling: underliggande budskap kan gå dig helt passé men
du kan haka upp dig på det mest triviala av uttryck, på missförstånd och ironier.
Ditt författarskap syftar uppenbarligen enbart till innerlig separation och överflödigt konceptualiserad
komplikation.
Du skriver som om du visste hur man gör,
men ingen förstår vad det är du gör.
Vad pysslar du med egentligen?
Vad är det som är så vackert med att självdö?
Du har skapat ditt problem, du har skakat fram dina psykologiska besvär ur en obefintlig fantasi: kan du inte
bespara oss ditt lata jämmer?
Snart kommer du väl till och med skifta tempus och berättartekniker mitt i skiten bara för att lura någon
stackare att du kan skriva konstnärligt och medvetet.
Förstår ju inte ens innebörden av många använda ord.
Förlåt, ska skärpa sig,
ska vända gentemot funktionen, ska
byta land, kanske någon vi känner lever där,
som driver verksamhet av något slag, och, för
all del, när nu bågen spänns,
såsom bara en sträng kan vänta på att spricka, ska
förlösa dig från glödgade
apelsinskriftsondska och
gurglande sanningsanspråk;
– Och?
Där
-ifrån
ska vad
gallskrika i det orörbara havet,
sentensen vars upphov jagets berörande går om intet:
"Jag vägrar för
-inta mig själv."