Jag ser hur mitt landskap brinner
av solens förföriska prakt,
härinne bak mörka gardiner
har döden just brukat sin makt.

Det brusar av sorg i huset
jag hör hur det rister av köld.
När jag härifrån tittar på ljuset
då brister mitt hjärtas sköld.

Jag gråter min instängda saknad,
jag blåser den bort och förgör.
Om du nu på nytt blevit vaknad
då kanske du saknade hör.

Att ensam få vandra på stigar
där förut vi skrattat vi två.
Att blåsas av förgågnas vindar
att alltid älska ändå